När jag i tonåren upptäckte feminismen var Erica Jong en stjärna på min himmel. Genom henne förstod jag hur det personliga är politiskt, det litterära politiskt och personligt. Jag älskade hur hon kunde vara så frispråkig och så bildad – ibland i samma mening. Med tiden har jag besökt hennes litterära värld mer sällan. Det har blivit någon dikt här och där eller en högläsning av första kapitlet i Rädd att flyga. Med ett visst mått av bävan påbörjar jag läsningen av henne memoar över skrivandet Förföra demonen: att skriva för livet. Tänk om hon blivit trist eller till och med konservativ? Jag vill ju inte plocka ner en gammal kär stjärna från himlavalvet.
Det blev inte heller nödvändigt. I Förför demonen återbesöker Jong flera av de spår som funnits i romaner, poesi och essäer. Det handlar om begär som visar sig från sin hopplöst realistiska sida, men om hur drömmen om dem ändå lever kvar – den så kallade demonälskaren som Jong ser som en grund för skrivandet. Boken innehåller också en dos uppväxtproblematik med efterföljande prestationsångest, Sylvia Plath, samt krassa uttalanden om äktenskap och monogami. Allt detta använder Jong för att diskutera skrivande. Boken blir en resa bakom kulisserna som leder till resonemang om självbiografi och dess effekter. Det blir ett återseende som fördjupar min förståelse av Jongs författarskap. Ibland undrar jag dock om jag inte återser alltför mycket. En del av det som tas upp i Förföra demonen finns till exempel redan i Jongs första diktsamlingar. Men kanske behöver det också en prosaform. Att låta händelser och teman ta sig skilda uttryck och berättas om igen, i en sorts lager-på-lagerteknik, är också ett av specialtricksen i Jongs författarskap.
Jong har uttryckt förvåning över att Rädd att flyga blev en sådan succé, att långt fler än några ”judiska tjejer från Upper West Side” kunde identifiera sig med Isadora. Romanens segertåg över plats- och generationsgränser är vid det här laget historia. Kanske till viss del på bekostnad av Jongs övriga författarskap? Inte ens de två efterföljande böckerna om Isadora nämns särskilt ofta. Frågan är om inte identifikationen, både läsarnas och den mellan författare och huvudperson, till viss del stått i vägen för det problematiserande av självbiografi och sanning som Jong ägnar sig åt? Med det menar jag inte att identifikationen inte skulle vara en viktig del av läsandet, utan att problematiserandet av den är en oupplöslig del av Jongs författarskap som sällan uppmärksammas. Vilket också kan bero på att kvinnors skrivande ofta läses som självbiografiskt och då i meningen icke-konstnärligt, vilket Jong själv skulle vara den första att påpeka.
Jongs författande är en rysk docka: hon skriver en självbiografisk romansvit om en kvinna som heter Isadora Wing som i sin tur skriver självbiografiskt om Candida Wong, som vi kan tänka oss skriver om ytterligare någon.
Frispråkigheten ökar också ju längre in i den ryska dockan vi kommer. Jongs diktsamling Kärleksört blir med Isadoras penna Vaginala blommor. Att Jong dessutom skrivit memoaren Rädd för 50, som skildrar ett händelseförlopp liknande romanerna, gör inte saken mindre komplicerad. Förföra demonen blir ytterligare en reflektion i den Jongska spegelsalen. Trots de metafiktiva lekarna räds inte Jong att i memoaren beskriva hur det verkligen var eller att tala om vilka människor i hennes liv som stått modell för romankaraktärerna. För kanske är det inte krångligare än, eller precis så invecklat, som Jong skriver: ”Mycket bläck har slösats på diskussionen kring självbiografi kontra fiktion, när sanningen är att all självbiografi är fiktion och att all fiktion är självbiografi.” När hon i Förföra demonen tar in dotterns skrivande i ekvationen tillförs ännu en dimension. Jong menar då att varje författares version är sann, även om det inte var så det gick till. Kanske både ett försvar för hur hon framställs i dotterns böcker men också för hur hon själv använt relationer i sitt författarskap.
Jong är en feministisk ikon och det hade varit intressant att veta hur hon ser på tanketraditionens utveckling. Tycker hon att det hänt något sen Rädd att flyga? Hur ser hon på kritiken av den vita heterosexuella medelklasskvinnan som feminismens subjekt? Hon själv kan trots allt läsas som just en sådan. Men Förföra demonen är en memoar, en nedstigning i de vatten som närt hennes författarskap. Jong må vara en stjärna på den feministiska himlen men hon kan inte belysa allt.
Maria Margareta Österholm
doktorand i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Uppsala universitet