Kvinnlighet, sexualitet och självständighet. Det är inga enkla begrepp som Anna-Karin Palm valt att röra sig kring i sin senaste bok ”Jaktlycka”. Det var med novellen hon debuterade som författare 1985 och det är till novellen hon nu återvänt. Däremellan finner vi naturligtvis en rad andra projekt, som genombrottet ”Målarens döttrar” (1997) och ”Snöängel” (2010). Men här skriver hon alltså tio noveller som kretsar kring den kvinnliga kroppslighetens problematik, som hon närmar sig från olika håll – ibland smekande och bejakande, ibland ursinnigt klösande.
En kvinnas förhållningssätt till den egna kvinnligheten och sexualiteten är ofta en ambivalent historia. Många är de som på olika sätt uttryckt sina svårigheter med att bekräfta den egna kroppen utan att för den sakens skull ta vägen genom den manliga blickan. Problematiken skulle kunna sammanfattas som: Om bilden av kvinnlighet och den kvinnliga sexualiteten är hårt definierad av oss som kollektiv och samhälle – hur hanterar vi den på individnivå? Hur uttrycker vi självständighet och fri vilja kring något som har ett så styrande regelverk kring sig? Och slutligen: vilka känslor kring kroppen är våra egna och vilka kommer från vår omgivnings syn på vad våra kroppar är och får vara?
I ”Jaktlycka” låter Anna-Karin Palm sina tio vitt skilda kvinnliga huvudkaraktärer formulera tankarna kring detta. Här finns den unga oskulden som brottas med det faktum att hennes egen lust inte är välkommen av omvärlden. I novellen ”Teater” upptäcker Kattis nämligen att det inte anses passande för tonåriga flickor att vilja ha sex för att stilla den egna lusten, till skillnad från att behaga. Hon förstår inte varför hon tvingas gå balansgång mellan att vara ohämmad och villig men inte för kåt. Här finns också en kvinna som febrilt försöker förhålla sig till en partner som inte vill ha sex under mensen (”Han har minsann inget emot att knulla mig i röven, hade hon tänkt helt brutalt, varför är ett slags kladd värre än ett annat?”). Här finns stadskvinnan som tror sig ha funnit friheten på landsbygden, men som istället tvingas omvärdera själva begreppet ”frihet”. Här finns unga kvinnor, medelålders kvinnor och gamla kvinnor - alla med den gemensamma beröringspunkten att den egna kroppen är något man som kvinna tvingas förhålla sig till.
Anna-Karin Palm rör sig smidigt mellan de olika handlingarna, som tillsammans faktiskt utgör en övergripande berättelse. I en del noveller lyckas hon dessutom snudda vid den på samma gång bekanta som komplexa problematiken på ett så nyanserat sätt att det är svårt att göra sig fri från den till förmån för en annan. ”Läckage” är en sådan. Där dras det jämställda paret in i en ändlös maktkamp när de blir förstagångsföräldrar och rätten till den egna fysiska upplevelsen av att ha burit och fött ett barn ställs mot en jämställd partners krav på lika (samma?) förutsättningar i föräldraskapet.
I ”Läckage” brinner det till både i hanterandet av tematiken och i Anna-Karin Palms språk och tempo. Brinner till gör det också i den avslutande ”Komma hem” där lust på ålderns höst berörs på ett vackert men osentimentalt sätt. I några andra noveller hinns däremot inte karaktärsutvecklingen med tillräckligt för att det ska engagera.
Överlag är ändå ”Jaktlycka” en mycket lyckad novellsamling, inte minst tack vare det sätt på vilket författaren hanterar det tabubelagda, som rätten att själv definiera sin kvinnlighet och sexualitet är.