Kokbok för cineaster

EN NY BOK. Vår samtid och vår kultur är besatt av mat. Varje soffprogram i TV med självaktning håller sig med sin egen matlagningshörna där man njuter av god mat. Den medeltida moralitetetens återkomst i program som "Du är vad du äter" tar sin utgångspunkt i den syndfulle frossarens omvändelse till ett nytt och sundare liv ledd av en god men sträng ängel, vilket kan sägas vara den andra extremen.I konsten och litteraturen har mat sedan länge ofta tagit en central plats. Men det var kanske först med filmen som maten och matbordet också kunde avnjutas mer intensivt med alla sinnen. Det är en underdrift att säga att mat ofta kan ha en rent dramaturgisk funktion på film. Hit hör också det faktum att mat på film ofta används som social markör. Vad vore det svenska filmiska lustspelet utan sina dignande bord med kräftor och brännvin för att befästa folkgemenskapens och folkhemmets välsignelse? Eller en maffiafilm med dess överdådiga fester för att likaledes bekräfta familjegemenskapens centrala plats och där en restaurangmiljö kan vara skådeplats för blodiga uppgörelser som i Gudfadern (1), 1972. Mat och våld verkar här som en olöslig förening precis som i verkligheten. Al Capone lät således slå hjäl ett par konkurrenter vid matbordet efter att ha bjudit dem på en överdådig sista måltid.Brist på mat har också utnyttjats på ett i bland komiskt sätt som i Chaplins Guldfeber, 1925, där han tillagar ett par läderskor och låtsas att det är en läcker stek för att följas av att han nästan blir offer för kompanjonens hungerhallucinationer där denne tror att Charlie är en fet kalkon.Det är med andra ord ett stort och närmast outtömligt ämne. Ett litet anspråkslöst bidrag är den filmkokbok som ett par filmvetare skrivit. Naturligtvis hinner man på det korta utrymmet mest skumma på ytan och man kan sakna en mer utförlig behandling av ett sådan självklart namn som fransmannen Claude Chabrol i vars filmer mat kan ha en både sinnlig och metaforisk funktion. En av filmhistoriens mest aptitretande stekar skärs upp i hans film Slaktaren, 1970, men det hela får en mörk baksida då huvudpersonen, slaktaren själv, avslöjas som lustmördare. Chabrol finns i alla fall med lite mer marginellt med sin Madame Bovary, 1991.Här finns allehanda recept i passande anslutning till kortare artiklar om en rad filmer. Det är kanske inga mer djuplodande skriverier men det var nog inte meningen utan de har mer funktionen att komplettera recepten. Utan att ha provlagat något av dessa kan man säga att de inte skall behöva medföra alltför mycket besvär vid tillagandet eller jakt på exklusiva råvaror. Vaktlar kan kanske vara lite svåra att få tag i men merparten av ingredienserna finns nog i en affär nära sig. Recepten har mer eller mindre samband med filmerna. Om rätterna inte finns direkt i handlingen så har de nära anknytning. Till den svenska Sällskapsresan, 1980, får man recept till sangria om man inte kunde detta förut. Fanny och Alexander, 1983, med sitt överdådiga julbord i får, bidrar med recept på köttbullar. Som författarna konsterar hör svensk film i mycket samman med husmanskost och mindre av kulinariska utsvävningar, vilket säger en del av den kultur de gjorts i. Följaktligen får också filmer från sydligare breddgrader åtföljas av mer heta recept eller som i matländer som Frankrike lite mer avancerad kokkonst. Även det asiatiska köket får sin beskärda del, mest dock i sin mildare variant. Det kryddstarka indiska hade varit på sin plats med tanke på den enormt stora indiska filmproduktionen trots att denna sällan når hit. Även det centraleuropeiska köket med sina knödeln och annat lyser med sin frånvaro liksom det östeuropeiska. Det hela avslutas med en avdelning passande drinkrecept med anknytning till olika filmer.