Kollektiva minnen från slagfält
Fredrik Helanders måleri rymmer såriga minnen under en traditionell yta, skriver Cristina Karlstam.
Foto: Robert Johansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konstnären Fredrik Helander kan vid ett ytligt betraktande tyckas arbeta i en väl beprövad genre.
Men skenet bedrar. Det Fredrik Helander målar handlar om något helt annat och betydligt allvarligare än skogsbacke, villakvarter, cykelvägar och idrottsplatser. Hans utställning, som nu visas på Teatergalleriet i Uppsala, har titeln Slagfält, och det är knappast några slag om störst målskillnad i fotbollsmatcher på Studenternas som åsyftas. Fredrik Helander målar miljöer och platser där det en gång utkämpats regelrätta krigiska slag: I Linköping slaget vid Stångebro mellan hertig Karl och Sigismund. Facit: 2 500 döda. I Uppsala: Långfredagsslaget, en svensk bondehär i strid med en dansk armé. Facit: dansk seger.
Så kan man gå från bild till bild och bakom de tämligen idylliska nutida motiven hitta såriga, svåra minnen, osynliga för ögat, men synnerligen verkliga för dem som en gång var med och påträngande närvarande för dem som ännu har liknande minnen att härbärgera. Och kanske är det just om detta Helanders bilder till syvende och sist handlar: om minnen, våra opersonliga men kanske ännu mer våra kollektiva minnen. Sverige, länge förskonat från krig, men så har det inte alltid varit. Sverige i dag, nya medborgare från krigshärjade länder som medför sina såriga, svåra minnen till sin nya hemvist och miljö. Och därmed gör dem till en del av det nya, mångkulturella Sveriges kollektiva erfarenheter. I överförd mening också minnen av personliga "slag" på vardagens alla slagfält i skolor, på arbetsplatser, i hemmen.
Slagfält är inte bara en viktig påminnelse om att skenet mer än ofta bedrar. Den är också ett memento för alla som tror sig kunna lämna det förgångna bakom sig en gång för alla: ingenting är självklart så som det ser ut att vara eller som det borde vara. Inte ens i Sverige, vid en lummig cykelväg eller en välkänd idrottsplats. Vissa sår läker aldrig helt, andra lämnar efter sig ärr som bara nödtorftigt döljs under förträngningens och förnekandets hinna.
Konstnärsparet Thomas och Ulla Frisk, han målare och grafiker, hon keramiker och textilkonstnär, är Galleri Linnés senaste utställare. Thomas Frisk arbetar med en mild, återhållen kolorit i bilder som huvudsakligen komponerats med geometriska grundformer som bas. Ett tunt "raster" av linjer lägger ytterligare sordin på de redan tysta rum som gestaltas. I grafiken kan Frisk variera samma koncept i gråtonskalan. Stillsamt, stundtals riktigt vackert, men inte särskilt originellt.
Hos Ulla Frisk är naturen närvarande i form av avtryck, reliefer och stämförare, såväl i några välkomponerade bildvävar som i de keramiska arbeten där hon använt ett kvadratiskt formspråk i additivt mönster. Några arbeten i blandteknik äger inte riktigt samma klarhet och spänst.
Konstnärerna är bosatta och verksamma i Halmstad, och närheten till havet med dess outsinligt rika färg- och formspråk har uppenbarligen varit en inspirationskälla att ösa ur. Ulla Frisks bildväv I strandzonen är ett fint litet exempel på denna närhet till vatten, vind och rörelse.