Kompetenshöjning krävs

I sin lilla debattskrift Forskning & museer summerar förre landsantikvarien i Jämtland (1971-2002) och styresmannen för Nordiska museet (1988-1991), Sten Rentzhog, sin syn på den kompetenshöjning som han anser vara nödvändig för den svenska kulturarvssektorn (mestadels museer). Rentzhog menar att sektorns personal i dag i hög grad saknar forskarutbildning och att det även är svårt att rekrytera forskarutbildad personal till verksamheten. Detta leder till kompetensbrister, något som i förlängningen blir till förfång t ex för museers arbete, existensberättigande och status.

Enligt en undersökning genomförd av DIK-förbundet 2004 hade endast 10 procent av de museianställda i landet forskarutbildning. Undersökningen visade också att 46 procent av dessa var födda före 1950 och därmed snart pensionsmässiga. Av Sveriges länsantikvarier var endast två frättades 1976 och nästan samtliga när landsantikvarierna några år tidigare hade svarat för samma verksamhet. Undersökningen visade alltså att kompetensnivån sjunkit drastiskt.
Som ett försök att åtgärda dessa uppenbara brister startade, bl a på initiativ av Sten Rentzhog, år 2002 en forskarskola vid Nordiska museet. De tretton doktorander som är verksamma där är alla anställda inom kulturarvssektorn (de flesta vid museer). Genom att delta i forskarskolan ges de tillfälle att disputera och därmed bli mer kvalificerade i sitt arbete. Under sin utbildningstid har de dock inte helt släppt sina arbeten utan tjänstgör 20 procent och forskar 80 procent.

Doktoranderna forskar inom områden som svensk folklig vokaltradition, folklig kunskap i samband med huggormsbett, jordbrukets byggnader och deras förändring, fäbodar och jordbruksekonomi, svenska begravningsplatser, landskapsförändringar i Vänerområdet, lokalt företagande i Uppland, postväsen, folkliga textilier i Halland och modedräkter. Deras forskning är direkt knuten till det slags verksamhet de bedriver i sina arbeten.
Initiativet med forskarskolan är lovvärt, men av alltför ringa omfattning för att verkligen lösa problemet med bristen på forskarutbildad museipersonal, menar Rentzhog. Många fler och mer omfattande möjligheter måste öppnas för att kulturarvssektorn skall tillföras mer kompetens. Med sin bok vill han visa att en sådan kompetenshöjning är nödvändig för såväl insamling och bevarande som utställning och ledarskap på museerna. Ty, menar han, museerna måste samla och bevara i samråd med forskningen för att inför framtiden kunna åstadkomma god dokumentation. Det går inte längre att ?bara? samla in, det behövs strategier för vad som skall samlas och det krävs kunskap för att sätta in det insamlade i ett vettigt sammanhang. För detta behövs forskningserfarenhet hos personalen.

Det krävs därför, hävdar Rentzhog, fler forskarskolor och fler doktorander. Det behövs även möjligheter för den redan forskarutbildade personalen att forska inom tjänsten för att hålla sig à jour. Rentzhog föreslår därför möjligheter till återkommande forskningsperioder och fler forskningsprojekt. Men, menar han, forskarutbildningen skall inte bara riktas från universitet och högskolor till museerna, museerna skall också rikta sin kunskap till lärosätena, ty båda skall lära av varandra.

Kompetenshöjning krävs

Museer och lärosäten ska lära av varandra, enligt skriften Forskning & museer.