Konfektbitar med inslag av gift

Vem läser idag Ivan Bunins berättelser?
Tack vare det nystartade förlaget Akvilon kan vi nu göra det i hans sista novellsamling Mörka alléer, utgiven första gången i Paris 1946, nu i översättning till svenska av Per-Olof Andersson.
Bunin föddes av gammal adelssläkt i mellersta Ryssland år 1870. Han gjorde sig tidigt bemärkt i litterära kretsar, blev 1909 invald i den Ryska vetenskapsakademin. Efter revolutionen lämnade han 1920 sitt land för Paris, där han fick en aktad ställning bland de ryska emigranterna. 1933 mottog han som första ryss Nobelpriset i litteratur. Han dog 1953.

Under stalintiden förtegs Bunin i sitt hemland eller betraktades som en hopplös kvarleva av det förgångna. Från tövädret under sextiotalet har man åter börjat publicera honom i Ryssland och med stolthet införlivat honom i sin klassiska litteratur.
Vid läsningen av dessa noveller slås man av konstnärligheten och exaktheten i beskrivningarna - givna som i förbigående, snabba, behärskade. Man blir aldrig uttråkad.
"... På morgonen skimrade skuggor och bländande solfläckar på den lilafärgade jorden i de fuktiga allérna, flugsnapparna sjöng, trastarna tjattrade hest..."

Alla sinnen stimuleras, omgivningen framstår som tavlor eller scener ur någon film. Det märks att Bunin i sin ungdom började utbilda sig till målare.
Interiörerna är knivskarpa och sakkunniga - ekgolv som skuras inför helgerna och bekläds med rena hästtäcken innan möblerna sätts tillbaka och lamporna tänds framför ikonerna.
Eller hur personer, särskilt kvinnorna presenteras. Deras ansikten, gestalter, lemmar - med fötterna i ullstrumpor eller nakna, i filtstövlar, pampuscher eller skor. Deras ögon med färg av ekollon eller bärnsten. Varje skiftning i deras hud eller i klänningens fall registreras. De blir åskådliga som porträtt.
De flesta novellerna är skrivna 1937-49 , den sista bär årtalen 1909-26. Temat för dem alla är kärleken. Miljön är oftast det förrevolutionära Ryssland: godsägarnas och förfallets. Men centralgestalterna är unga, de lever sina liv lättsinnigt, har inga synbara mål eller någonting särskilt att göra, de reser och hälsar på gamla släktingar på landet, tar kanske tjänst som informator, förälskar sig i kusiner eller deras väninnor, någon gång i en tjänsteflicka. Eller ger sig iväg utomlands. Avståndet mellan samhällsklasser liksom mellan åldrar och kön är betydande, men övervinns i en handvändning när lusten börjar brinna - vilket den har lätt att göra.

Men följderna kan bli ödesdigra. Många av novellerna slutar i sjukdom, svek eller död. Berättaren röjer en bitter livskunskap.
Man kan läsa hela samlingen som en provkarta på kärleken i dess olika uppenbarelser och former. En ung kvinna får säga: "Vad är egentligen kärleken, miljontals gånger besjungen av människor". Och hon citerar en avliden författare; "Kärlek är när man vill ha det som inte finns och aldrig kan finnas".
Tiden är det andra genomgående temat. Politiska skeenden antyds nästan utan kommentarer. "Den österrikiska tronföljaren har blivit skjuten i Sarajevo. Det betyder krig!".... "Detta hände i februari det fruktansvärda året nittonhundrasjutton. Han var då i byn för sista gången i sitt liv."
Man kan se järnvägstågen som tidssymboler. Det går många tåg genom berättelserna. "Med upplysta fönster och en stickande lukt av stenkol" dundrar de in på stationerna.

Översättningen inger förtroende. I slutet på boken ges nyttiga förklaringar till namn på personer och platser. Som inledning har ett återanvänts ett företal av Nils Åke Nilsson till berättelsen Mitjas kärlek (här inte medtagen). Men förhållandet borde ha angivits. Nilsson var länge vår ledande utforskare och presentatör av rysk litteratur i Sverige.
Bland annat tog han initiativet till och redigerade Tidens serie Ryska klassiker - som hjälpt så många in i det ryska.
Ett register över namnen på novellerna kunde ha varit värdefullt.
I övrigt är boken vacker och behaglig.
Den kan njutas som en ask med utsökt konfekt - där varje bit dock gömmer sin droppe av gift.

Konfektbitar med inslag av gift

Ur glömskan lanserar det nystartade förlaget Akvilon nu Ivan Bunin, den förste ryss som fick Nobelpriset i litteratur. Annika Bäckström har läst en levande novellsamling.