Konsten att ge en blå tvål mening

Var finns en svensk humanist med ”humor, temperament och stilkänsla” undrade Jesper Högström i DN (4/5), besviken över bristen på akademiker som kan skriva lärt och underhållande. Men här är hon ju!

Den blå tvålen är seriös litteraturvetenskap som inte är ett dugg akademisk. Sara Danius kan konsten att referera en till synes alldaglig scen ur en roman så att det blir spännande. ”Vi ska inte låta oss bedras”, skriver hon om porträttet av den självbelåtne apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary. Han kan se ut som en bifigur, enbart till för att driva med, men ”vi befinner oss i själva verket nära kroppspulsådern i boken.” Det blir spännande även om man redan har läst de böcker hon skriver om, för hon öppnar dem ur en ny vinkel, man följer med henne som om hon var på väg att avslöja en hemlighet.

Som alltid sysslar hon med sina stora fransmän – denna gång Stendhal, Balzac och Flaubert – men hon behandlar dem utan överdriven vördnad. ”Varje gång en kvinna dyker upp, kan man vara säker på att det också kommer att dyka upp en fot”, skriver hon om Flaubert, som var förtjust i att beskriva damers fötter. I Den blå tvålen finns ett bra driv framåt och en skarp, uppmuntrande ironi, som är svår att exemplifiera eftersom den inte ligger i enstaka formuleringar utan i den atmosfär som skapas av textens blick och tonfall. (Jag försöker ändå. Om begreppet ”mimetisk” skriver hon: ”Ingen vet egentligen vad det betyder. Men en sak är säker. Det är aldrig en komplimang.”)

När Flaubert beskrev ett rum i novellen Ett enkelt hjärta nämnde han att det låg en tvål på en tallrik och att tvålen var blå. Den detaljen väckte Danius uppmärksamhet. Tvålen var inte viktig för handlingen – under 1800-talet blev författarna intresserade av att beskriva synintryck för deras egen skull. Romanen öppnade ögonen.

Det är detta som brukar kallas realism. Danius visar att realismen inte var så passivt speglande som den påstås vara – och som den själv påstod när den gjorde reklam för sig. Realismen var redan från början ironisk, fullt medveten om att seende inte är samma sak som att förstå vad man ser. Hon får ihop det mycket snyggt – mode och massmedier, stora samhällsförändringar och närläsning av författarnas meningsbyggnad. Titta här, kan hon säga efter att ha citerat ett stycke, märkte ni vad verbet gjorde i den där meningen?

Om jag vill tillägga något är det att skönlitterära texter verkar genomgå ett slags emotionell rödförskjutning när de färdas genom tiden. Det som en gång var kyligt och desillusionerat värms upp till romantik. Flaubert ”avstår från att fälla moraliska omdömen” påstår Danius, men 2013 är det inte svårt att urskilja ett par rätt tydliga pekpinnar i Madame Bovary (i sin övertro på rationalismen försöker apotekaren bota en man med klumpfot; det slutar med amputation).