Korrespondens om konsten efter revolutionen

Det ambitiösa förlaget Ersatz inbjuder oss att åter en gång tänka över frågan om livets och konstens mening, och åter med inspiration från det gamla Ryssland. Det sker genom tolv brev i volymen Brevväxling från hörn till hörn. Michail Gersjenzon och Vjatjeslav Ivanov.

Ett åsiktsutbyte äger rum mellan två framstående representanter för den ryska intelligentian under 1900-talets första decennier: Vjatjeslav Ivanov (1866-1949) var ledande symbolistpoet och filosof med omfattande klassisk bildning, Michail Gersjenzon (1869-1925) litteraturkritiker av judisk familj, känd särskilt som redaktör för den politiskt ifrågasättande antologin Milstolpar 1909.

Brevväxlingen försiggår i Moskva 1920. Den sker på ett vilohem för "vetenskapens och konstens arbetare", diagonalt genom det rum där de båda deltagarna erbjudits säng och bord för att under några juliveckor ta igen sig efter påfrestningar i revolutionens och inbördeskrigets spår. Breven utgavs 1921 i den stad som då hette Petrograd. De väckte uppmärksamhet och har översatts till flera europeiska språk - dock först idag till svenska.

Ivanov inleder. Han tycker sig ha förstått att Gersjenzon tvivlar på människans odödlighet och en personlig gud. Själv finner han inom sig visserligen ingenting som skulle vara värt evig fortvaro - förutom den allomfattande kosmiska kraft i vilken han är beredd att låta sig försvinna som ett vetekorn i jorden - för att återfödas till nytt liv.
Ivanov är mystikern och poeten: han låter sig ryckas med av hela det associationsnät som vår kultur erbjuder - genom Bibeln, Platon, Kant, Goethe, Nietzsche... Sin ande låter han flyga och andas där den vill. Och han inser hur "i varje livets ros avtecknar sig det kors varur hon spirat".

Gerjenzon är radikal, eldig och förtvivlad. Han känner sig kvävas under tyngden av kulturens nedärvda sanningar. "Jag skulle ge bort alla kunskaper och tankar som jag läst mig till, och dessutom dem som jag själv lyckats bygga ovanpå dem, för glädjen att själv få erfara ett enda stycke ursprungligt, enkelt vetande, friskt som en sommarmorgon."
För Gersjenzon existerar den objektiva sanningen "bara som en väg, som en riktning; men inte som något avslutat givet".

Enligt Ivanov är "Livet i Gud sannerligen liv, det vill säga rörelse; det är ett andligt växande , en himlastege, en väg uppåt. Det räcker med att träda ut på vägen, finna stigen; det övriga kommer av sig självt."
De båda kontrahenternas meningar vindlar och slingrar sig om varandra - ställvis kan avståndet mellan deras åsikter tyckas inte vara stort. Uppenbart omfattar de varandra med sympati.

Bakgrunden i tidens eruptioner är osynligt närvarande. "Det fruktansvärda kriget 1914-1918" påminner Gersjenzon. Ivanov erinrar om minnets betydelse som dynamisk princip: "glömska är trötthet och avbrott i rörelsen, förfall och återgång till ett tillstånd av stagnation."
Man levde i en tid av nystart, av omprövning av alla gamla värden. I ett sådant läge fick diskussionen mellan de två hörnen dagsaktuell angelägenhet.

Så här beskriver Gersjenzon situationen:"det är så varmt dessa dagar, ingenstans finner jag någon svalka: jag dricker och dricker ljummet kokvatten, jag har redan tömt hela vår karaff utan att bli otörstig. Antagligen är det därför som jag skriver om törst. Jag minns hur jag en varm dag som denna, för många år sedan drack en skopa vatten ur en skuggig källa vid Kuntsevo. Där fanns svalka och det var ljuvligt att dricka det iskalla källvattnet. Även om jag av en ödets nyck följer kulturens bud och bor i en stad och befinner mig på ett vilohem, i ett kvavt rum med fönster som vetter mot en mur, dricker det avskyvärda kokta vattnet och försöker jaga bort flugsvärmarna - hur skulle jag kunna glömma att det finns skogar och svalka, hur skulle jag kunna undgå att längta efter dem?"
De båda översättarna har gjort en storartad insats.

Korrespondens om konsten efter revolutionen

Översättningen av Michail Gersjenzons och Vjatjeslav Ivanovs brevväxling från 20-talets Moskva fångar ett möte mellan en poetisk mystiker och en eldig radikal mot fonden av ett samhälle i förändring, konstaterar en hänförd Annika Bäckström.