Krigets bortglömda hjältar

Stockholm har beskrivits som ett Casablanca i Nordeuropa under andra världskriget. Som bekant var det endast en handfull stater – Sverige, Schweiz, Turkiet, Spanien och Portugal – som undgick att ockuperas av Nazityskland. Tillsammans med Lissabon och Istanbul fungerade Stockholm som ett andningshål, och en spioncentral, där agenter från de krigförande länderna kunde mötas och verka. Dessutom var Sverige en viktig tillflyktsort för förföljda norrmän och basområdet för Hjemmefronten, den norska motståndsrörelsen.
För fem år sen lät DN-journalisten Anders Johansson publicera boken Den glömda armén. Den handlar om den hemliga armé som Hjemmefronten och den norska exilregeringen i London, med den svenska samlingsregeringens goda minne, lät bygga upp i Sverige under krigets senare år. Boken De glömda agenterna, som publicerats i höstas, kan beskrivas som en fristående fortsättning. I fokus står de människor som med livet som insats kämpade för Norges befrielse.

Den nionde april 1940 invaderades Norge av Nazityskland. Den svenska regeringen drabbades av panik. Inte ens den flyende kungen Haakon VII och hans sällskap, som jagades av tyska trupper, fick tillstånd att pusta ut en enda natt på svenskt territorium utan att drabbas av internering. Först på nyåret 1943, när den 6:e tyska armén kapitulerade vid Stalingrad, trappades rädslan för Hitler ned. Den svenska neutralitetspolitiken viktades om från tysk till allierad favör.
Ungefär 70 000 norrmän flydde av olika skäl till Sverige. Ett mindre antal kunde ta sig vidare med flyg från Bromma till England för att ansluta sig till de västallierade styrkorna. Över 20  000 norrmän slussades in i den hemliga militära infrastruktur som efter hand byggdes upp på olika flyktingläger runt om i Sverige. På Johannesbergs säteri i Uppland tränades en norsk fältpoliskår, det så kallade rikspolitiet, som stod redo att invadera Norge vid Tysklands kapitulation. Vid Ählby gård på Ekerö fanns en specialskola för utbildning av gerillasoldater och sabotörer. Det finns många fler exempel.

Bakom formeln ’de glömda agenterna’ skymtar ett myller av individer. Johansson presenterar flera hundra norska – och svenska – män och kvinnor som på olika sätt var aktiva i motståndsrörelsen. En annan viktig grupp var de svenska tullare, landsfiskaler och fjärdingsmän som var verksamma i de strategiska gränsdistrikten. Somliga av dessa var trångsynta byråkrater – eller nazianstuckna – medan andra såg mellan fingrarna och gärna hjälpte agenter och vanliga flyktingar. På bägge sidor om gränsen fanns många bybor som fortlöpande ställde upp som kurirer och vägvisare i de vidsträckta ödemarkerna.
Det är alltid segraren som skriver historien, brukar det heta. Från 1939 till senhösten 1941 trodde många, även i England och USA, att Hitler skulle gå segrande ur kriget och axla rollen som Europas härskare. Trots de dåliga oddsen, åtminstone i början, ställde tusentals unga män och kvinnor upp i kampen mot det nazistiska barbariet. Det är om dessa oegennyttiga hjältar som den läsvärda boken De glömda agenterna handlar. 

  018-478 10 36