Krigssveriges beundran och fruktan för nazismen

På De svenska Historiedagarna i Västerås i september 2005 höll förre riksdagsmannen (fp), professor emeritus Gunnar Richardson en uppmärksammad och välbesökt föreläsning om hur Gustav V 1940 på eget initiativ försökte medla fred mellan England och Nazi-Tyskland.

I den nyutkomna boken Förtroligt och hemligt. Kunglig utrikespolitik och svensk neutralitet under andra världskriget berättar Richardson mera utförligt om den svenske kungens medlingsförsök. Av samme författare ingår dessutom i boken två tidigare publicerade artiklar samt en något förkortad utgåva av den tidigare utgivna bok Beundran och fruktan.
Medlingsinitiativet 1940 växte fram under en lång process. Bland annat diskuterades det ingående vid åtminstone två regeringssammanträden. På regeringssammanträdet 30 juli framförde statsminister Per Albin Hansson att övervägande skäl talade för ett kungligt medlingsförsök.

I telegram till statscheferna i Tyskland och England 1 respektive 2 augusti 1940 skrev sedan den svenske kungen bland annat: "Såsom statschef i ett av de få helt utanför kriget stående europeiska länderna anser jag det i detta ögonblick för min plikt att till Storbritanniens och Tysklands statschefer erbjuda mina bona officia för åvägabringande av kontakt mellan dessa båda makter, för den händelse de båda makterna skulle önska genom dylik kontakt undersöka möjligheterna för fred."
Hitlers svar kom redan 6 augusti förmedlat av prinsen av Wied. Det var vänligt i tonen. Hitler tackade för erbjudandet men förhandlingar bedömdes som omöjliga och meningslösa.

Det engelska svaret kom i mitten av augusti och blev ett blankt nej utan minsta spår av förståelse eller tacksamhet över det svenska initiativet. I en PM till sin utrikesminister kallade Churchill den "föraktlige svenske kungens inblandning" som "smaklös."
Enligt den svenske diplomaten Gunnar Hägglöf var Churchill efter medlingsförsöket så negativ till Sverige att han talat om sin avsikt att avbryta de diplomatiska förbindelserna.

Mellan den svenske kungen och Hitler var däremot relationerna mycket goda och förtroliga. I ett brevutkast daterat oktober om "den ryska frågan" 1941 uttalar Gustav V sitt "hjärtliga tack" till Hitler för dennes insatser och lyckönskar honom till de uppnådda framgångarna. Brevutkastet börjar med "Min käre Rikskansler" och slutar: "Med min hjärtliga hälsning är jag, käre Rikskansler Er tillgivne Gustav R."

Sveriges statsminister Per Albin Hanson motsatte sig att brevet sändes men innehållet i brevet skickades ändå i telegramform till Ribbentrop för vidare befordran till Hitler. Kort därefter fick kungen ett fyra sidor långt svarsbrev från Hitler som "med uppriktig glädje" tagit emot det kungliga budskapet.
Även i övrigt framträder i Richardsons bok den svenske kungen som politiskt mycket aktiv. Torgny Segestedt förde i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en enveten kamp mot nazismen och för demokratin vilket ledde till det ena beslaget efter det andra av hans tidning. 10 oktober 1940 kallades Segerstedt till Stockholms slott för ett samtal med kungen som försökte förmå Segerstedt att sluta skriva. Audiensen avslutades med att kungen sade till Segerstedt: "Kom nu ihåg, att om det blir krig, så är det Ditt fel." Richardsons skildring av audiensen bygger på Sven Grafströms minnesanteckningar.

Richardson beskriver den svenske kungens medlingsförsök 1940 som "politiskt misslyckat, moraliskt betänkligt och ur historien förträngt." Kungens förfarande 1941 med telegrammet till Hitler bakom ryggen på statsministern är menar Richardson "i högsta grad anmärkningsvärt." Hade detta kommit till regeringens kännedom skulle, enligt Richardson följden ha blivit "en allvarlig konstitutionell kris."

Författaren konstaterar att kungen hade ett betydande inflytande på svensk utrikespolitik åren 1940-1941 och att hans personliga makt varken förr eller senare varit så stark sedan parlamentarismens införande. Richardson diskuterar på ett övertygande sätt ett antal förklaringar till detta.
Richardson har för sin framställning använt bearbetningar men också nytt källmaterial. Han skriver fängslande och intressant om ett stycke dramatisk historia.

Som ovan nämnts ingår i boken också två tidigare publicerade artiklar. Den ena har rubriken "Per Albins 'beredskap'- den var faktiskt god!" Den andra handlar om amerikansk åsiktsregistrering av svenska politiker under andra världskriget.
Bokens fjärde och sista del består av en något förkortad utgåva av Richardsons 1996 utgivna bok "Beundran och fruktan. Sverige inför Tyskland 1940-1942 ." Där skildras de omfattande militära, kyrkliga, kulturella, idrottsliga och övriga kontakterna mellan Sverige och Tyskland under de år när Tyskland var som mäktigast.

Richardson slutar sin granskning i denna del med att slå fast att det i Sverige handlade om en beundran inför Tyskland och den tyska krigsmakten och fruktan för ett tyskt angrepp. Det var skriver han "en beundran som bländade och förblindade och hindrade allt för många att se vad de borde ha sett. Det var en fruktan som skrämde alltför många till inställsam anpassning och beskäftig opportunism."

Det är ett lyckat grepp att i denna nya bok ta med de två tidigare publicerade artiklarna och den för elva år sedan publicerade boken. De fyra delarna ger var och en på sitt sätt mycket intressanta infallsvinklar på vad som hände i Sverige under andra världskrigets mörkaste år. Trots det komplicerade ämnet är boken lättläst. Till det bidrar väl valda illustrationer.

Krigssveriges beundran och fruktan för nazismen

Gunnar Richardsons bok visar svensk neutralitet och en politiskt aktiv kung under andra världskrigets mörkaste år, skriver Jörgen Ullenhag.