Kulknappsteorin vederläggs

Under den sista veckan i november (dåvarande svenska stilen) 1718 var den svenska armén under Karl XII:s ledning sysselsatt med att gräva löpgravar utanför Fredrikstens fästning i Norge. På kvällen den 30 november begav sig kungen ut för att inspektera arbetet med löpgravarna. När han — stödd på sina händer — spanade mot fästningen träffades han av kula i vänstra tinningen och ljöt en ögonblicklig död. Klockan var då mellan nio och tio på kvällen.På kort sikt innebar Karl XII:s död dels ett omedelbart slut för det norska fälttåget, dels att maktkampen om tronföljdsfrågan efter den barnlöse kungen hamnade i ett avgörande läge. Ett snabbt agerande av prins Fredrik av Hessen säkrade dock tronen åt hans maka Ulrika Eleonora, Karl XII:s yngre syster. Den utmanövrerade motkandidaten var Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (son till Karl XII:s framlidna äldre syster Hedvig Sofia).I ljuset av detta är det inte förvånande att olika teorier genom åren framkastats om vad som egentligen hände i löpgraven. Ingen av de tre kända ögonvittnesskildringarna (vilka förvisso inte håller för moderna källkritiska krav) uttalar sig för mordhypotesen, även om en — fortifikationslöjtnanten Bengt Wilhelm Carlbergs — har en passus som underförstått antyder att så kunde vara fallet. Ändå dröjde det bara några år innan rykten var i svang om att kungen hade fallit offer för ett attentat. Någrabelägg för mordteorierna finns dock inte, och den historiska forskningen har därför förhållit sig kallsinnig till dessa spekulationer.För en ny omsorgsfull vederläggning av mordhypotesen svarar Peter From i sin i dagarna utgivna studie Karl XII:s död. Ingenting talar för att Karl XII blev mördad. En eventuell lönnmördare skulle först ha lyckats passera alla svenska vaktposter innan han tog sig upp i "ingenmanslandet" mellan löpgraven och fästningen. Väl där skulle han — stående med ryggen mot norrmännen som beströk området med kulor — ha lyckats skjuta kungen i novembermörk­ret. Därefter skulle han ta sig där­ifrån utan att bli upptäckt; nog så svårt om man betänker att bortåt tio personer befann sig i kungens närhet. Alla dessa borde rimligen ha uppfattat den meterlånga eldsflamman från ett mordvapen, som avfyrats något tiotal meter från kungen. Bara ljudet från musköten skulle säkerligen ha räckt för dra till sig de närvarande personernas blickar.Mordryktena ledde till att Karl XII:s kista öppnades redan i juli 1746, och det kungliga liket undersöktes av tre av den svenska frihetstidens mest uppburna män: Carl Hårleman, Claes Ekeblad och Anders Johan von Höpken. Ingen av dem hade — märkligt kan tyckas — någon medicinsk kompetens, vilket väl bidrog till deras felaktiga slutsats att skottet hade träffat den högra tinningen och gått ut via den vänstra. Enligt den tidens sätt att se på saken innebar detta att en öppning för mordhypotesen. Kanske hade de även politiska bevekelsegrunder, spekulerar From.Den första rättsmedicinska undersökningen av liket genomfördes vid den tredje kistöppningen 1859. Initiativet togs av Anders Fryxell, och undersökningen leddes av framstående medicinare som Anders Retzius och Carl Gustaf Santesson. De kom till slutsatsen att kungen skjutits från väns­ter, vilket i praktiken innebar att mordteorin avfärdades. Men kommitténs slutsatser blev kontroversiella och ledde till en animerad debatt inom Läkarsällskapet. From karaktäriserar 1859 års resultat som i huvudsak "värdelösa".År 1916 tog Karolinska Förbundet initiativ till en ny gravöppning, vilken genomfördes sommaren följande år. Denna gång var dokumentationen desto mer gedigen. Man tog fotografier, röntgenbilder och beräknade projektilbanor. Definitivt fastslogs nu att kulan träffat kungens vänstra tinning. Vidare konstaterades att kulan hade varit rund och att dess diameter varit 18—20 millimeter med reservation för en eller annan millimeter åt något håll.Den noggranna utredning, som Algot Key-Åberg ledde 1917, innebar dock inte slutet för debatten om dödssättet. I början av 1940-talet lanserades den besynnerliga kulknappsteorin. Bakgrunden var denna. År 1927 påträffade en smed i Horred en "kulknapp", vilken kopplades ihop med ett antal sägner om en karolinsk soldat som skulle ha hittat denna okonventionella kula intill den stupade kungen och sedan hemfört den till Öxnevalla. Väl där kastade soldaten knappen på en plats som senare blev ett grustag, och just där påstod smeden att han hade hittat den. I den kontroversiella boken Carl XII:s död försökte Albert Sandklef, Sam Clason med fler bevisa att det var denna tingest som dödat Karl XII. Kritiken från fackhistorikerna, inte minst Nils Ahnlund, blev föga överraskande hård. Det finns heller ingen anledning att ta kulknappsteorin på allvar. Att en DNA-undersökning så sent som 2001 slog fast att samma DNA-typ finns både på knappen och på kungens blodiga handskar förändrar inte bevisläget det minsta. Det rör sig om en vanlig DNA-typ och risken för sentida kontamination är uppenbar. Till alla andra bevis mot kulknappen kan läggas att dess diameter är för stor för de musköter som den svenska armén använde.Peter Froms slutsats blir att kungen föll för en norsk muskötkula avfyrad från Fredrikstens fästning. Det innebär att han i allt väsentligt ansluter sig till vad den seriösa historievetenskapen länge harhävdat. Tvivelsutan har han på ett värdefullt sätt kompletterat de tidigare kända uppgifterna med nytt källmaterial, och nya iakttagelser. Viktigast är kanske de skjuttester som han genomförde i Schweiz år 2004. För en lekman är det svårt att i detalj uttala sig om provskjutningarna, men visst visas på ett anslående sätt t ex att kulan måste ha avfyrats från relativt långt håll. Ett muskötskott avlossat från något tiotals meters avstånd (som fallet hade varit om det handlat om mord) skulle ha demolerat huvudet på ett betydligt kraftigare sätt. Ett annat resultat av testerna blev att frånvaron av fragment i kungens skalle inte utesluter att han sköts av en blykula. Testerna visade nämligen att kulor av mjukt bly inte nämnvärt fragmenteras vid de aktuella anslagshastigheterna. De fragment som blev kvar stannade i själva sårkanalen, och bör därmed ha försvunnit då kungen balsamerades och hans hjärna avlägsnades.Karl XII:s död är en spännande bok. På samma gång är den en historik över den långa dödsorsaksdebatten och ett nytt inlägg i densamma. Detaljerna i Peter Froms teorier om löpgravssträckningarna, den exakta dödsplatsen, ballistiktesterna med mera kommer säkert att diskuteras. Klart är dock att han ytterligare har stärkt den redan starka bevisningen för att kungen dödades av en förlupen muskötkula från Fredrikstens fästning. Huruvida hans förhoppning att kungen — efter tre seklers spekulationer och fyra kistöppningar — därmed får vila i frid återstår att se.