Kultroman som forsätter att klia

Mellan Goethes Den unge Werthers lidanden och Luke Rhinehearts Tärningsspelaren finns egentligen ytterst få skönlitterära böcker som för skäl för namnet "kultroman", skriver Fabian Kastner.

Litteratur2005-05-12 10:47
Fa­bi­an Kastner
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När den unge Wer­ther trött­na­de på sina li­dan­den och sköt sig för pan­nan ut­lös­te det en själv­mords­våg över hela Eu­ro­pa. Den livs­tröt­te psy­kia­tri­kern Luke Rhineharts för­sök att und­vi­ka samma öde har fått lik­nan­de ef­fekt. Hans "tär­nings­te­ra­pi" för att be­fria sig från ja­gets tvångs­trö­ja har sedan början av 70-talet spri­dit sig som en schi­zo­fren löp­eld runt om i värl­den — i fik­tio­nen så­väl som i verk­lig­he­ten.

"Kliar"
Mellan Goe­thes ro­man och Luke Rhineharts (pseu­do­nym för Geor­ge Cockcroft) fik­ti­va själv­bi­o­gra­fi finns egent­ligen yt­terst få skön­lit­te­rä­ra böc­ker som gör skäl för nam­net "kult­ro­man". Böc­ker som inte bara har en ska­ra en­tu­si­as­tis­ka be­und­ra­re utan som i grun­den har för­änd­rat män­ni­skors liv: lit­te­ra­tu­ren som re­li­gion, ord upp­höj­da till lag. "Jag har ska­pat en lop­pa i er som för alltid kommer att klia" he­ter det på ett stäl­le i Tär­nings­spe­la­ren, och om denna lop­pas härj­ning­ar finns gott om vitt­nes­mål på nä­tet — mer­par­ten från ame­ri­kans­ka col­le­ge­stu­den­ter som in­spi­re­rats att ex­pe­ri­men­te­ra med sex och dro­ger.

Tärningsliv
När jag själv läs­te bo­ken för första gången för ett tio­tal år sedan var det av ny­fi­ken­het på det (av skvall­ret att döma syn­ner­ligen in­tres­san­ta) tärningsliv som ett par i be­kant­skaps­kret­sen sedan en tid lev­de ute på lan­det. De hade ålagt sig ett par för­nuf­ti­ga be­gräns­ning­ar: inte säl­ja det ge­men­samma hu­set eller göra något som kunde ska­da den andra fy­siskt. I öv­rigt fick tär­ning­en av­gö­ra alla be­slut var­da­gen kräv­de av dem. Det är inte helt otänk­bart att den gör det än i dag.

Fight club
Det som fram­för allt slår mig när jag nu lä­ser om ny­ut­gå­van av Rhineharts sam­hälls­kri­tis­ka mjukporris är hur tyd­ligt den in­spi­re­rat Fight club, Chuck Pahluniaks ro­man som även blev film av Da­vid Fincher. Båda handlar de om en väl­e­ta­ble­rad men till själv­mor­dets rand ut­trå­kad me­del­klass­her­re som av ren själv­be­va­rel­se­drift bör­jar ut­veck­la nya, un­der­tryck­ta si­dor av sin per­son­lig­het, vär­var and­ra att göra det­sam­ma och för­vand­lar hela USA till ett ut­le­vel­sens ex­plo­si­va dår­hus. Men där Fight Club ut­spe­lar sig på ett omed­ve­tet plan och be­grän­sar sig till mäns la­ten­ta drift att ban­ka ski­ten ur andra män, handlar Tär­nings­spe­la­ren om ett med­ve­tet ex­pe­ri­ment med syf­te att ploc­ka fram alla si­dor av män­ni­skan. Att göra hen­ne till en hän­ryckt dåre be­fri­ad från alla vär­der­ing­ar, häm­ning­ar och va­ne­möns­ter. En slum­pens ni­hi­lis­tis­ka ma­rio­nett som plas­kar om­kring i en stän­digt ny Ru­bi­con väg­ledd en­dast av tär­ning­ens nyc­ker.

Skräckblandad förtjusningLite iro­niskt är det för­stås att den som plä­de­rar för denna gräns­lö­sa fri­het själv inte är fri­a­re i tan­ken än att han mest an­vän­der tär­ning­en för att ta sig fri­he­ter gent­emot da­mer­na. Ändå, eller kanske just där­för, fnis­sar man sig ige­nom bo­ken med skräck­blan­dad för­tjus­ning, sam­ti­digt som man får sig en li­ten tan­ke­stäl­la­re om hur män­ni­skan stän­digt be­grän­sar sig själva för att an­pas­sa sig till om­giv­ning­ens och sam­häl­lets för­vänt­ning­ar. Att man också får ett och annat zen­bud­dis­tiskt vis­doms­ord på vä­gen mot sitt nya fri­gjor­da tärningsjag får man leva med. Be­ty­get blir hur­som­helst en fyra. Gi­vet­vis helt god­tyck­ligt fram­ska­kat.
Läs mer om
Litteratur
Uppsala