Kulturjournalistik av bästa märke

Tänk dig en årlig sommarakademi där förortsbrudar från värsta Gottsunda umgås med ännu odebuterade samtidsförfattarinnor och fina Djursholmsfruar. De diskuterar samhälle, religion och historia. Kända politiker, konstnärer och forskare kommer dit och håller föredrag. På lediga stunder har man kuddkrig.Det låter som en utopi, men något ditåt har faktiskt funnits.Det hade jag ingen aning om förrän jag läste Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till ­genombrott.Här skildras Fogelstadgruppen, en vän- och arbetskrets av intellektuella kvinnor som samlades kring kulturtidskriften Tidevarvet. Författaren Elin Wägner, läkaren Ada Nilsson, kritikern Klara Johansson, teologen Emilia Fogelklou, konstnären Siri Derkert, godsägaren och mecenaten Elisabeth Tamm, pedagogen Honorine Hermelin — alla hade de också band till en medborgarskola för kvinnor enligt ovan.Skolan höll internatkurser under somrarna. Principer: diskussion, dialog, klassblandning, respekt för individen. 1954 lades den ner, efter flera decenniers verksamhet. Tiden hade sprungit förbi den.Eller? När Siri Derkert på 60-talet skapade betongväggkonst i Stockholms tunnelbana, ristade hon trots uppdrags­givarnas protester in namnen på Fogelstadkvinnorna — vars idéer tycks ha fått förnyad ­aktualitet i dag, när t ex ekologiskt och globalt solidaritets-tänkande à la Elin Wägner är så mycket hetare än på 50-­talet.Derkerts förevigande i betong av Fogelstadsgruppens namn var förhoppningsvis bara början. Ulrika Knutson tar ännu ett krafttag för att lyfta gruppen ur glömskan, med sin bok om dessa brinnande, skarpa, komplexa och sinsemellan inte alltid helt synkroniserade intellekt. Det är kulturjournalistik i bästa bemärkelse. Den förmedlar och levandegör och gör det initierat, grävande på gränsen till forskning.Knutson skulle nog själv ha stormtrivts bland Fogelstadskvinnorna. Hon tycks känna dem som om de varit hennes personliga vänner och hennes introduktion av dem har en varmt amper ton, ett lika kraftfullt som känsligt anslag, som jag verkligen tror skulle gjort sig i kretsen.Jag fattar inte förrän under denna läsning — och känner mig plötsligt otillbörligt trög — vilken stor stilist Knutson är. Så mycket annat jag läser som försöker vara "bra prosa" känns plötsligt bara blekt kokett. I den skamlösa mediala narcissismens tid är det dessutom extremt uppfriskande att läsa om publicistiskt verksamma kvinnor som skrev av andra skäl än oförklädd lust att bli kändis, som drevs av och verkade för ... jag vet hur anakronistiskt det låter ... högre syften.Kvinnor på gränsen till genombrott har, kort sagt, gett mig personligen en intellektuell nystart. Jag har hittat något att inspireras av — och upptäcker att det faktiskt var rätt länge sen någonting i det samtida litterära offentliga samtalet förmådde inspirera mig på allvar. Men det är slut på surandet nu! Jag tänker inte sitta här och hänga läpp och låta mig desillusioneras!I stället ska jag läsa Emilia Fogelklous roman om maken Arnold (en av 1900-talets tio bästa romaner, enligt Ulrika Knutson). Jag ska läsa Klara Johanssons aforismer. Jag ska borsta bort dammet från Elin Wägner. Det ska bli otroligt ­roligt.