Vår blick på historien är grumlig också då den är klar. Kanske i synnerhet just då. Vi vet i dag att antikens skulpturer när det begav sig var myllrande explosioner av färg, väsenskilda från de sobert marmorvita skapelser som i århundraden byggt vår bild av det antika. Kort sagt – det finns alltid anledning att skärpa blicken och ifrågasätta det man ser när man betraktar det som historien har lämnat efter sig.
Uppsala domkyrka är ett bra exempel i sammanhanget. Som dominant i stadsbilden borde kyrkan rimligen vara bekant för alla, men är den verkligen det? Nej, knappast. I stället står den snällt kvar i sin nygotiska prakt och tittar på molnen och lämnar merparten av alla förbipasserande ifred.
Med sin långa, ganska brokiga historia är katedralen nästan en transparant referensyta där all historia kan projiceras. Välj en intressesfär och applicera – byggnaden kommer generöst att tillhandahålla en ingång, var så säker. Skulle man till exempel vara intresserad av en period före det 1200-tal då kyrkan började planeras hittar man så klart en mängd tendenser som slutligen ledde till byggandet. Och blotta tanken på att historien skulle ha tagit andra vägar svindlar en smula. Försök bara föreställa dig Uppsala utan tvillingtornen.
Bland kyrkans mer populära objekt för tankegods hittar man de tolv kragstenar som pryder en serie, i dag tomma, skulpturnischer i kyrkans koromgång. Vad nischerna en gång bar är okänt, men de utsökt huggna kragstenarna har genom århundradena lockat många uttolkare.
Den senaste betydande uttolkaren av de anonyma stenmästarnas 1300-talsarbeten har varit Folke Nordström, som i kragstenarna såg en rad allegoriska framställningar av dygder och laster. Nordströms 1950-talstolkning har stått relativt oemotsagd de senaste decennierna. Men nu är ändring i färde. I Kragstenarnas hemlighet gör Bengt Z Norström, med ett flertal böcker om uppländska kyrkor bakom sig, och Sven Tengström, expert på Gamla testamentets exegetik, gemensam sak och vänder sig emot sin föregångares dominans.
Kragstenarnas hemlighet är, skulle man kunna säga, en passionshistoria i dubbel bemärkelse. Tengström och Norström vill nämligen visa att kragstenarna ”är en teologiskt reflekterad berättelse om Guds uppenbarelse och handlande genom Kristus, logiskt ordnad till en sammanhängande helhet.”
Och de drivs uppenbarligen av en väldig passion inför ämnet. Förutom sakframställningar om alla kragstenar får läsaren en hel del om både kyrkans historia i allmänhet och domkyrkans historia i synnerhet till livs. I sina resonemang träffar författarna målet med relativt stor tillförlitlighet, även om deras tolkning lätt kan samexistera med Nordströms. Det som möjligen talar mot att de övertygar sina läsare är den passion med vilken de angriper ämnet. De är lika övertygade som stenen är hård, och har en tendens att visa lite för mycket av sin, alldeles uppenbarligen respektingivande kunskap.
Det spännande samtal av korsreferenser som kragstenarna i Tengström och Norströms tolkning för med varandra kunde i en lite lättare (läs: mer populärhistorisk) framställning ha fått helt andra dimensioner. Nu vänder sig Kragstenarnas hemlighet till en ytterst initierad och specialintresserad läskrets – och detta fåtal lär få en hel del att grunna på. Kanske vågar man hoppas på en uppföljare för en bredare publik.