Kurragömma bland fasor och knasigheter

"Jag, Cal och de andra stora pojkarna hade lekt Flugornas herre tills Millys pappa fick något fel på sitt sinne för humor och beslagtog snäckan. Milly var en gris som vi jagade med spjut. Hon hade inget emot det. Hon var två. Hon hade hjälpt till med att samla bränsle till grillningen." Detta är en av de många hastiga avstickare från den röda tråden - upplysningar en passant, tänk om-experiment och drömsekvenser - som kantar Clare Sambrooks debutroman Kurragömma (originalets titel är Hide and seek). Vad den nioåriga jagberättaren Harry här egentligen skall beskriva är en storslagen händelse: moster Joans och brandmannen Otis bröllop i kvarterets kyrka. Men så minns han hur han på vägen dit råkade få syn på sin kompis Cal och därav utvikningen.

Efter hand inser man att dessa rader infogade redan på sjätte sidan i boken långtifrån utgör endast en presentation av några bipersoner. Tvärtom är anspelningen på William Goldings roman Flugornas herre central för hela den roman som följer. Liksom hos Nobelpristagaren kretsar det i Kurragömma kring barn som till följd av en dramatisk olyckshändelse överges av de vuxna och tvingas klara sig på egen hand, och om småpojkars lek som urartar till mobbning och våld.
På hemväg från en skolresa försvinner Harrys lillebror Daniel spårlöst från en parkeringsplats. Han blir aldrig återfunnen. Under månaderna som följer plågas Harry naturligtvis av saknad efter sin bror och dessutom av svåra skuldkänslor över att inte ha sett efter honom bättre under denna skolutflykt som de båda deltog i. Att hans föräldrar i sorgen över att ha förlorat sin yngste son, både materiellt och känslomässigt försummar den äldste, förmörkar Harrys liv ytterligare. I ett av berättelsens svartaste ögonblick hör han sin mamma utbrista inför hans pappa: "Harry räcker inte."

Att berättaren är en nioåring med en sådans fantasipåverkade och begränsade förståelse av tillvaron, gör ibland framställningen dråplig trots de tragiska händelser som utspelar sig. Högst påtagligt framgår det till exempel av en lång diskussion mellan herr- och damskor i en kassakö att historien är återgiven ur ett barns grodperspektiv: "Sandalerna babblade i mobilen, /?/. Tantskorna sa /?/ Doc Martens slutade trumma. Sandalerna slog handen för munnen som om hon bitit sig i tungan. Tantskorna muttrade och gick i väg /?/."
Romanens tonfall präglas också av den tuffa jargong som råder i Harrys skola och i hans kompisgäng. Här tillåts varken barnsligheter eller veka känslor. I stället värdesätts en cool attityd och slagfärdigt skoj. Berättarstilen förblir alltså helt osentimental och lillebror Daniel omtalas likaså efter försvinnandet då och då som "den idioten". Samtidigt går det inte att ta miste på den saknad som Harry upplever: ingen hoppar fram från gömstället bakom trappan för att skrämmas, femåriga pojkar vänder sig om på stan och visar upp sina främmande ansikten ...

Den underliga och ironiska mekanism som ibland får människor att överge snarare än att stötta vänner som har råkat i olycka, utlöses efter hand i Sambrooks roman. Harrys familj blir alltmer isolerad och själv fryses han ut av sina gamla kompisar. I stället umgås han alltmer med en pojke som nyligen har flyttat till kvarteret och som driver omkring vind för våg liksom han själv. Denne Terry odlar en hårdkokt stil och envisas med att ständigt sätta Harrys mod på prov och att dra med honom i alltmer dumdristiga lekar.
Berättarjagets livssituation är kort sagt bedrövlig och det skall till gestalter med nästan övernaturliga krafter för att hjälpa honom. På sätt och vis kommer också sådana till hans undsättning. Plötsligt väljer lillebror Daniels låtsaskompis att ta kontakt även med Harry. I utsatta lägen finns han - eller är det kanske Daniel? - där som ett sällskap och ett moraliskt stöd. Som en räddare i nöden skildras också morbror Otis, brandmannen. Vänlig, stark och ständigt beredd att springa in i brinnande hus har han en klar hjältestatus i berättarens ögon.

Claire Sambrooks roman Kurragömma är den tredje bok som jag tar del av ur vårens utgivning, vilken handlar om barns död eller försvinnande. De båda övriga har varit Aase Bergs diktsamling Loss och Helena von Hofstens roman Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka. Medan Bergs poesi förutsatte ett ganska krävande tolkningsarbete och jag i långa stycken fann Hofstens bok alltför känslosam, och språket i dessa båda böcker därmed höll mig på ett visst avstånd från deras svåruthärdliga ämne, har jag inte kunnat värja mig mot Kurragömma. Tack vare den osentimentala framställningen, nyanserade personskildringen och författarens blick både för tillvarons fasor och knasigheter, är detta helt enkelt en mycket gripande roman. En eloge vill jag också ge till Eva Johansson som så väl har lyckats översätta det lite slängiga språk som gör att man verkligen tycker sig höra en nioårings röst bakom texten.

Kurragömma bland fasor och knasigheter

Clare Sambrooks bok om ett barns försvinnande är helt enkelt en mycket gripande roman, skriver Maria Wennerström Wohrne.