För två tre år sedan rasade det en mycket märklig debatt på en del kultursidor. Det startade genom att poeten Johan Jönson läste en dikt på Dramaten. Han skildrade ett anläggningsarbete hos en familj i Bromma. En del upplevde hans dikt som stötande. Inte alla. Men. Det tycktes vara opassande att konstnärligt gestalta klasshat.
En del kulturskribenter ville mer eller mindre avskaffa ordet, som om inte klass också var ett uttryck för vanmakt som det just går att uttrycka som "hat". Det kan också beskrivas som en konstruktiv kraft som det går att forma till litteratur.
Lena Sohl visar i sin nyutkomna avhandling "Att veta sin klass" hur just den omvända klasskampen syftar till att upphäva föreställningen om klasser och inte klasserna i sig.
Efter mer än hundra års samtal och debatt tycks vi genom som ett trollslag vara tillbaka till nollpunkten. Det finns en klass som gärna får användas, utnyttjas, som vi kan raljera med, håna. Men om den hånade klassen sedan svarar anses det som mycket opassande.
Jens Liljestrand, som i Dagens Nyheter recenserade en nyutgåva av Leon Larssons dikter, passade på att ge Johan Jönson en uppvisning i medelklassens förakt mot det opassande hatet från arbetarklassen. Jag citerar Liljestrand "Johan Jönson skriver: ”nittonhundratalet är/inte över; kan/aldrig gå över”. Jag får lust att svara: ”du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven”.
Man skall med andra ord veta sin plats. Klassmärket sitter som klor över axlarna. Inpiskat.
Annelie Jordahl har i sin viktiga bok "Klass - är du fin nog?" diskuterat klassresans komplexitet, för finns det klass så finns det också rörlighet. Uppåt, likväl som neråt. Man som kvinna. Men vi har en skev bild av klassresan, vilket blir allt mer uppenbart, inte minst om vi för in variabeln genus.
En man. En resa. Från. Till.
Det är alls inte orimligt att betrakta Liljestrands utgångspunkt som just ett uttryck för klasshat, här som ett mer passivt hat med tydliga rötter i klassförakt. Inga kläder från "Ullared" på vår redaktion. Klassresan är också en resa till stil och smak.
Det finns en kollektiv överenskommelse om vilka markörer som skall vara giltiga. Det skall vara en uppåtsträvande rörelse. Vi går från det sämre till det bättre. Från arbetarklassens grillkorv med mos till medelklassens fredagsmys med ekologiska företecken. En sådan klassresa, den som låter oss ana en slags framgångssaga, får alltid med beröm godkänt. Vi har allt mer kommit att se klassresan som helt individuell, bortkopplad från sammanhang och befriad från en kollektiv rörelse. Det är individen skall företaga en klassresa, inte klassen själv. På det sättet har vi anammat den amerikanska framgångsmyten, där en individ börjar med två tomma händer för att sedan skapa sig sitt eget kungarike. Arbeta sig upp. Folknykterhetsrörelsen, bildningsförbunden och arbetarrörelsen strävade i sitt ursprung efter att det skulle vara kollektivet som skulle göra resan. Vi såg det ske med exempelvis tanken på folkhemmet eller den allmänna skolgången. Det var naturligtvis inte helt okomplicerat. Inte minst blir det fasansfullt när nu berättelserna om tvångssteriliseringar och tvångsplaceringar på barnhem görs tillgängliga i skuggan av folkhemmet.
I det mesta som skrivs om klass och klassresa blir det ett manligt perspektiv som görs gällande. När vi talar om klass så talar vi om en man.
När vi talar om klassresa så talar vi om en man som lägger av sig overallen och klär på sig kostymen.
Lena Sohl bryter upp den etablerade, fiktiva sanningen om klassresenären. Hon skapar genom sin avhandling välbehövliga sprickor av ljus i ett annars tillslutet manligt tilltal. Hon fokuserar på kvinnans berättelse om bland annat kunskap och skolgång som en väg för att kunna förverkliga en egen process. En kvinnlig klassresa brukar ibland gestaltats som en resa in i medelklassen genom ett heterosexuellt äktenskap med en medelklassman. Rädslan och skammen inför en eventuell skilsmässa blir också då per automatik dubbel eftersom klassresan på ett slag vid en separation skulle bli omvänd.
Lena Sohl pekar flera gånger på hur rädda vi är just för att se den omvända klassresan. Hon använder sig av ett antal djupintervjuer med kvinnor som har genomfört en klassresa. Det skapas då också en beskrivning av processen med att få en ny identitet. Det tycks vara så att det är först när vi blir främlingar som vi kan se vår hemmiljö. Det är i en nyvunnen medelklassmiljö som vår arbetarklassbakgrund träder fram i sin tydlighet. Vi vill alla höra sagan om städarens dotter som blivit läkare, men läkarens dotter som blir städare är alls inte en lika angelägen berättelse. Klass är också känsla. Det är uppenbart. Det blir tydligt att klass är ett laddat ord vars betydelse och innehåll man gärna vill desarmera.
Medelklassen tycks vilja skapa ett slags språkligt system som upphäver gränserna, som om klass inte fanns. Men det vet alla som har företagit en förflyttning mellan klasserna att det är en helt fiktiv sanning. Återigen. Vi vill inte bli påminda om varken klass, kön eller etnicitet. Lena Sohl gör en systematisk genomgång av både begrepp och verklighet. Hon visar hur den kvinnliga klassresan skiljer sig från den manliga. Klassresan - visar Sohl - är inte en resa från minus till plus med ett noga avgränsat avslut. Det är istället en pågående rörelse där vi igen fastnar i ett tolkningsmönster som är färgat av det slumpvisa kön vi har tilldelats. Måtte vi nu börja tala om klass på det komplexa sätt begreppet och verkligheten förtjänar. Och låt oss då börja med att läsa Sohls viktiga och engagerande avhandling.
Fotnot: Lena Sohl är kritiker i UNT. Därför recenseras hennes bok av Kristian Lundberg som är författare och kritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad och krönikör i Dagens Arbete.