Kvinnorna i författarens liv

Att Ivar Lo-Johansson återkommande skrev om giftermål som oförenligt med en karriär som författare är allmänt känt för alla som är någorlunda bekanta med hans författarskap. "Jag ville inte gifta mig. Det talades på skämt författarna emellan om, att en man förlorade tjugofem procent av sin intelligens, när han gifte sig" skriver han till exempel i den självbiografiska romanen Författaren, som gavs ut 1957.
När jag nämner att jag ska recensera en bok om kvinnorna i Lo-Johanssons liv och verk, visar det sig dessutom att alla har en åsikt i frågan, från att författaren "väl var en riktig kvinnokarl, ojojoj" till att han var en "manschauvinist". Man kan misstänka att Margareta Wersäll har mött liknande kommentarer i sitt arbete, eftersom hon redan i förordet presenterar sin syn på saken: "Att kärleksrelationerna i Ivar Lo-Johanssons liv fick stå tillbaka för det litterära skapandet betyder inte att han föraktade eller såg ner på kvinnan", skriver hon, och tillägger att de "drag av chauvinism och manlig 'överlägsenhet'" som ändå kan finnas i texterna, inte är "bärande teman i kvinnoskildringarna".

Margareta Wersäll är väl bekant med Lo-Johanssons författarskap sedan tidigare. 2006 disputerade hon vid Litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet med en avhandling om Ivar Lo-Johanssons arbete i åldringsvårdsfrågan, och i samband med en tidigare tjänstgöring på landsarkivet i Uppsala ordnade hon delar av Lo-Johanssons arkiv, som nu finns på Carolina Rediviva.

I sin nya bok har Wersäll fokuserat sin framställning kring några av författarens kärleksrelationer, bland annat till ungdomskärleken Maria Nordberg, friherrinnan Ingrid Stiernblad och författarna Sara Lidman och Ann Smith. Wersäll har naturligtvis i arbetet med boken varit beroende av de källor som funnits att tillgå, bland annat i form av bevarade brev, med den självklara följden att de intressantaste partierna i texten infaller just där rikligt sådant dokumentärt material finns tillgängligt.

De citerade breven bjuder bitvis fascinerande läsning, såsom Sara Lidmans brev med öppningsfraser som "God dag min Älskade Älskade Plutt Älskling - jag kysser Din rygg och läser en aftonbön för Dig och håller Din hälsa som ett fågelägg i min hand och lägger den sedan i min navelgrop där Du kan återvinna den!"
Intensiv förälskelse, men också bitter hjärtesorg, är aldrig långt borta i breven. "Du har varit min största och bästa kärlek", skriver Ann Smith i slutet av sin kärleksrelation med Lo-Johansson, och fortsätter: "Den ensamhet jag upplever nu är fasansfull."

I de avsnitt där Wersäll i hög grad måste luta sig mot Lo-Johanssons egna memoarer som källa minskar dock textens intresseväckande förmåga. Lo-Johansson har kanske mer än någon annan svensk författare medverkat till att forma bilden av sitt eget liv, med följden att denna bild redan är mycket välbekant för många läsare. Vidare uppstår lätt ett slags cirkelresonemang - att till exempel använda vad Lo-Johansson i sina memoarer skriver om förhållandet med Maria Nordberg till att belysa Lo-Johanssons roman Måna är död från 1932 (som enligt författarens egen utsago handlar om Maria) blir ju krasst sett endast en jämförelse mellan två av Lo-Johansson framställda versioner av samma episod - må vara att den ena i sin memoarform har ett högre sanningskrav ställt på sig.

Wersäll påtalar själv att det knappast är möjligt att i Lo-Johanssons återgivningar "ringa in något som kan kallas absolut sanning" och hon framhåller att "fiktion och verklighet ofta är sammanflätade." Men även mot denna bakgrund, anser jag i vissa avseenden att Wersäll behandlar gränsen mellan självbiografisk skildring och verklighet väl lättvindigt, såsom i fallet med romanen Lyckan. En roman om kärlek på jorden (1962).
Att romanen har mycket starka självbiografiska drag har visserligen konstaterats i tidigare Ivar Lo-forskning, och kan ytterligare beläggas genom till exempel det upprörda brev som Ingrid Stiernblad skickade till Lo-Johansson efter publiceringen, där hon uppenbarligen känner igen sig själv i texten. Ändå finner jag det problematiskt att Wersäll väljer att kalla romanens anonyma berättarjag "Ivar Lo" i sin redogörelse för romanens innehåll - det är en alltför bokstavlig läsning.
Wersälls val att varva redogörelserna för författarens kärleksrelationer med analyser av några av hans litterära kvinnoskildringar, tycker jag dock annars fungerar utmärkt. Ivar Lo-Johanssons författarskap löpte som en obruten röd tråd genom hans liv, och att det då också har sin självklara plats i ett verk som Wersälls, är givet.

Kvinnorna i författarens liv

Med hjälp av intervjuer och aldrig tidigare publicerade brev gläntar Margareta Wersäll på dörren till Ivar Lo-Johanssons kärleksliv. Bitvis fascinerande läsning, anser Nell Ray.