”På Lagercrantz tid” är en ständigt återkommande sats när svensk kritik diskuteras. Jag skulle bli mycket förvånad om det ens har förekommit ett enda seminarium om kritik, där någon av de samtalande är född före 1970 och således har en åtminstone teoretisk möjlighet att minnas de år Lagercrantz höll sin hand över Dagens nyheters kultursida (1951–1975), där frasen inte har yttrats.
För alla äldre, och – även om det är lite ovanligare – yngre, kulturarbetare som tycker att svensk kritik i allmänhet och svensk litteraturkritik i synnerhet är på väg käpprätt åt helvete representerar ”Lagercrantz tid” en gyllene era då kritikerns väl avvägda, kompromisslösa omdöme mottogs som ett hjältedåd. Eran Lagercrantz är, paradoxalt nog ofta även för de ganska talrika författare och kritiker som avskydde den stridbara kejsaren, den utopi vi skulle vilja se i framtiden men inte ens vågar drömma om. Det är förstås ett väldigt dystert faktum, för i den ideologiskt svajande och omdömesmässiga spretighet som Lagercrantz samlade arbete utgör så finns hela tiden ett enda riktigt väsentligt drag, nämligen att han hela tiden och till varje pris tar litteraturen på allvar.
Och även om man räknar med all romantisering och nostalgi som finns kring Olof Lagercrantz och den tid av folkhemsbygge han på samma sätt som Olof Palme representerar, så kan man med all säkerhet slå fast att vi aldrig kommer att få se en lika tongivande figur i det svenska medielandskapet igen.
Lagercrantz tid representerar en period då, som Horace Engdahl skriver i ett förord till Vid sidan av, det svenska kulturlivets kotterier under några livaktiga decennier hade status som dokusåpa för ett mediesvältfött folk.
Det går inte ens att föreställa sig att, säg, Björn Wimans dagboksanteckningar ges ut om fyrtio år och får reaktioner som Olof Lagercrantz har fått de senaste veckorna. När författaren Lars Gustafsson, i en enkät i DN, ska kommentera Lagercrantz eftermäle säger han till exempel nöjt att Lagercrantz var en dumskalle. I vårt divergerade, blixtsnabba medielandskap finns det ingen chans att aversioner och personliga schismer ska överleva i ett halvsekel. Eller så här – överleva kan de förstås, men det är svårt att se att framtiden skulle bry sig om dem på samma sätt som vi faktiskt fortfarande bryr oss om vad människor har att säga om Olof Lagercrantz.
I Vid sidan av möter vi en informell Lagercrantz som sitter i soffan och slänger ned några rader om dagen som gått. I alfabetisk ordning får vi en sammanfattning av samkväm och personliga åsikter om författare från Lars Ahlin till Evert Taube. De författare som Lagercrantz själv ägnat porträtt i bokform får inga egna rubriker, men Ekelöf, Nelly Sachs och Stig Dagerman fladdrar förstås förbi de andra ändå. För om det är något som präglar dagboksanteckningarna så är det hur ofantligt liten den svenska parnassen faktiskt var. Den statuskåta ängslighet som är vardag i dagens kulturliv framstår som förhållandevis beskedlig i jämförelse med de gyllene år Lagercrantz krafsar ner sina anteckningar om. Man äter fyrarätters, super samman, slåss och tigger om bekräftelse (som de allra flesta bara kan få om de väljs in i Akademien). Nedre Manilla, Riche och Beckomberga är återkommande miljöer. Lagercrantz kastas i dagboksanteckningarna mellan beundran och förakt, och dömer regelmässigt ut sina vänner både som personer och författare, bara för att något år senare revidera sin uppfattning igen. Både Bert och Lars Norén skulle känna igen sig. Lagercrantz är själv medveten om att anteckningarna om menyer och vem som druckit vad och legat med vem kan komma att te sig futtiga vid en framtida publicering, men han hoppas att den framtida läsaren ska förstå att impressionerna är menade som fogmassa mellan mer genomtänkta artiklar. Och visst gör man det.
Horace Engdahl kallar anteckningarna för demaskeringar, vilket nästan är en överdrift. Snarare bekräftar fragmenten att alla kejsare är nakna, eller kanske snarare halvklädda. Varken Lars Gyllenstens anklagande brev efter en recension, Ulf Lindes nästan perversa smak för lyxkonsumtion, Erik Lindegrens majestätiska lem, Maria Wines uppgivenhet inför Arturs osmakliga älskarinnor eller Taubes insmickrande dyrkan av akademisk prakt väcker någon större överraskning, men det går inte att förneka att de har ett ganska ansenligt underhållningsvärde. Lite som om ett tv-program som Celebrity Rehab verkligen fick tillgång till riktiga ikoner. Många iakttagelser skulle kunna beskrivas som småaktiga, men det beror nog snarast på att människan är ett ganska småaktigt djur, och inte på att Lagercrantz utmärker sig i sammanhanget. Och han redovisar också sina egna fel, inte minst hur oförfalskat glad han blir över att själv få bekräftelse.
Det är också i ängsligheten som Olof Lagercrantz dagboksanteckningar blir en samtidsdiagnos, lika misantropisk som han någonsin är i sina egna dikter. Inte ens på toppen i den mest mytiska av tidsåldrar går det att komma undan. Om du inte gillar ryggdunkarmentaliteten, minglet och de välriktade sparkarna som vännen på trappsteget under ska stå måltavla för bör du söka efter en annan arena.
Det låter tragiskt, men det finns också en annan läsning – om alla kan demaskeras spelar det ingen större roll hur du är. Det som finns kvar i slutändan är vad du presterat. Det, och i viss utsträckning vilka skor du väljer att bära.