Miljonprogrammet. FÄ begrepp Àr sÄ laddade med negativa associationer som byggandet av en miljon hyresbostÀder mellan 1965 och 1975. Men sÄ har det inte alltid varit. I begynnelsen representerade förorten det moderna, det framÄtblickande.
Innerstaden var det gamla, unkna.
I dagens inredningshysteriska konsumtionssamhÀlle, dÀr det privatÀgda belÄnade hemmet blivit den viktigaste statusmarkören, Àr hyresrÀtten i förorten förknippad med lÄg status, segregation och till och med laglöshet. Alla har vi sett dem: krigsrubrikerna frÄn Tensta, Rinkeby, RosengÄrd, BiskopsgÄrden, Hammarkullen. Förorten brinner. Förorten hÄller pÄ att tas över av muslimska fundamentalister. Förorterna har inga ordentliga skolor.
Men hur allvarliga Àr egentligen problemen och vilka har rÀtt att uttala sig i frÄgan?
Har en vit, privilegierad, innerstadsbo uppvuxen pĂ„ genomborgerliga segregerade Ăstermalm som jag rĂ€tt att uttala sig om förorten?
Nej, skulle med all sannolikhet Johanna Langhorst svara. Hennes reportagebok Förortshatet Ă€r en svavelosande uppgörelse med det svenska samhĂ€lle som först vĂ€nder förorternas befolkning ryggen, sedan svartmĂ„lar dem som slumomrĂ„den och getton. Hon pekar tydligt ut förövarna, âförortshatarnaâ â vita, privilegierade mĂ€n med en etablerad plats i det offentliga samtalet.
Johanna Langhorsts egen relation till förorten löper som en röd trÄd genom de 288 sidorna. Hon och hennes familj lever i Tensta. De trivs. Med lÀgenheten, grannarna, naturen, atmosfÀren, stadsplanen. Men nÀr Àldste sonen vid upprepade tillfÀllen blir rÄnad av ett tonÄrigt ungdomsgÀng vÀljer familjen att flytta till en mer etniskt homogen förort. Johanna Langhorst Àr heller inte sen att sjÀlv vÀlja friskola och delta i en bostadsrÀttsombildning, samtidigt som hon gÄr till storms mot allt vad skolpeng, utförsÀljningar och valfrihet heter. Hon tycks vara omedveten om att hon sjÀlv faktiskt Àr en del av problemet hon pekar ut.
Johanna Langhorst Ă€r radiojournalist. Det mĂ€rks. Mellan kapitlen som redogör för aktuell forskning, politiska beslut och samhĂ€llsdebatt tryfflar hon in miniintervjuer med mannen pĂ„ gatan, i innerstaden. Langhorst plockar de fördomsfulla russinen ur den svenska folkhemskakan frĂ„n âgrĂ„hĂ„rig manâ, âblond kvinnaâ, âherre i hattâ och âmedelĂ„lders kvinnaâ. Naturligtvis pekar samtliga röster pĂ„ samma problem â de som inte bor i miljonprogrammen ser ned pĂ„ dem som bor dĂ€r medan de som bor dĂ€r faktiskt trivs bra.
Ăven bokens dramaturgi kĂ€nns igen frĂ„n det dokumentĂ€ra formatet. NĂ„gon djupare problematisering av de omvĂ€lvande samhĂ€llskrafter som drivit pĂ„ segregeringen, gentrifieringen och urbaniseringen fĂ„r inte lĂ€saren. Langhorst delar tydligt upp lagen mellan de som vill göra nĂ„got Ă„t segregeringen och de som tjĂ€nar pĂ„ den. Men Ă€r tillvaron sĂ„ enkel? De som inte hĂ„ller med eller stöder Langhorsts synsĂ€tt detroniseras och avfĂ€rdas tĂ€mligen skoningslöst. I Johanna Langhorsts begreppsvĂ€rld Ă€r deras aversion mot miljonprogrammets modernism inget annat Ă€n ett uttryck för ett kombinerat ras- och klasshat.
LÄter det magstarkt? Det Àr det. Och synd. För bostadssegregation och stigmatiseringen av miljonprogrammet Àr frÄgor som ska tas pÄ största allvar och diskuteras överallt i samhÀllet.