Säga vad man vill om Leif G W - och det gör han ju gärna om andra – men en god berättare är han. Det visar han än en gång i nya ”Bombmakaren och hans kvinna”. Här vänder han också på flera sätt tvärt från den inte så lyckade ”Den sanna historien om Pinocchios näsa”. Huvudpersonen är inte den smått parodiska Evert Bäckström utan den präktiga Lisa Mattei, nu operativ chef vid Säkerhetspolisen. I stället för brott i de högsta kretsarna handlar det nu om terrorism och spioneri.
Lisa Mattei får ett samtal från en av de hemligaste av de hemliga i brittisk underrättelsetjänst om att de snappat upp att en i Sverige boende somalisk ung man tänker utföra ett attentat på själva Nationaldagen. På Skansen. Mot kungafamiljen. Mer upplagt för en roman som diskuterar fördomar, vädrar dem, piskar dem och ibland förnyar dem kan man väl inte tänka sig. Leif G W vrider och vänder på det mesta, drar sig inte för att skriva ”det där som folk tänker” och låter egentligen ingen komma undan.
Man kan möjligen framhåll att han blivit väl gripen av sin roll som förklarare. Romanen stannar då och då upp och står och stampar när han ska berätta alla detaljer. Det hela underlättas inte heller av att en stor del av polisarbetet denna gång handlar om spaning. Dessutom mot en familj som verkar leva ett helt normalt förortsvilla-liv, låt vara med vissa främmande kulturella inslag. Det blir många timmar och dagar av att notera rutiner, försöka hitta sätt att närma sig huset och att försöka hitta eventuella medbrottslingar. Inte minst bara att reda på om attentatet ens är tänkt att förverkligas: hur mycket kan man ens lita på den brittiska underrättelsetjänsten? Och, eftersom det är en spionroman, finns det en mullvad i polishuset?
Turerna blir många och långa, stundom överraskande, stundom icke. Som tur är så är Leif G W även när han blir en aning långrandig full av underfundig humor, förutom att han faktiskt hanterar språket så bra. Här finns mycket att le åt, och inte minst omprövas våra egna förhållningssätt. Han kan ju även sina saker efter ett långt liv i brottsbekämpningens tjänst.
Hans persongarnityr håller också bra klass. Visst underlättar det att ha följt hans berättande då det refereras till tidigare personer och händelser, men det är inte nödvändigt. Om Mattei är den ”duktiga flickan” så liknar kollegan Linda Martinez mera den arga Lilla My. Poliserna Nilsson och Jonsson får vara korkade i stil med Kling och Klang, eller Kristiansson och Kvant från Sjöwall-Wahlöö, trots att de är kvinnor. Om perspektivet i förra romanen var smått parodiskt manligt så är det nästan tvärtom nu.
Om nu någon redaktör törs ta upp kampen med den gärna överberättande författaren (förra boken var också alldeles för lång) så kanske nästa kan riktigt bli bra. Men det räcker en bra bit det här också.