Man blir inte automatiskt en god människa för att man intresserar sig för kultur.
Säg att man njuter av fiolmusik. Att man älskar det ekvilibristiska i Paganinis 24 Capricci för soloviolin. Att man äger dyrbara fioler. Att man själv kan spela så att tiden stannar.
Inte sagt att man är god för det.
Niccolò Paganini var tonsättare och violinvirtuos. Han dog 1840, hade han sålt sin själ till djävulen? Det sägs så.
I Lars Keplers (Ahndorils) uppföljare till Hypnotisören, Paganinikontraktet, sitter en ung kvinna drunknad på en säng i en båt som driver omkring i Stockholms skärgård. Var och hur har hon drunknat?
Carl Palmcrona hänger i ett knappt möblerat rum i sin paradvåning på Östermalm. Är det självmord eller mord?
Raphael Guidi är spindeln i ett globalt vapenhandelsnät. Vad betyder ”paganiniavtalen” som han sluter med människor?
En ”problemlösare” har ett eller flera uppdrag att fullfölja. Vilka? Lyckas han?
Penelope Fernandez flyr över och mellan öarna med sin pojkvän Björn Almskog. Kommer de att klara sig?
Poliserna Joona Linna och Saga Bauer dras in i händelser där också deras liv är i fara. Kan de sätta stopp för Sveriges del i olaglig vapenhandel? Kan de hejda yrkesmördaren som går lös?
Vad har bröderna Axel och Robert Riessen, violingeni respektive fiolbyggare, med saken att göra? Och vad gör fjortonåriga Beverly i Axels säng?
Lars Kepler, alias författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, har laddat med händelser som slingrar sig kring varandra. Mot en bakgrund av internationell vapenhandel och brott mot internationella överenskommelser mördas och skadas flera personer i Sverige.
Steg för steg förs läsaren från det inledande mordet in i en härva av brott och relationer, för att slutligen landa i den sedvanliga lyckade lösningen av alla problem, oaktat de dödsfall som kantar vägen dit.
Eller inte?
För någon tycks ha en dotter som kanske lever fast hon sägs vara död. Och någon har en i högsta grad levande son.
Kanske inte en cliffhanger, men en dörr på glänt: paret Ahndorils tredje Keplerdeckare ska komma om ett år.
Världssamvetet sticker visserligen upp sitt huvud i början av boken, när Penelope deltar i en tendentiös tv-debatt om svensk vapenexport, men någon programmatisk och genomförd samhällskritik handlar det inte om. Snarare en knivsudd samhällskritik som en av flera ingredienser i en hyfsat lättläst spänningsroman skriven på ett funktionellt språk, som inte står i vägen för berättelsen.
Boken är filmisk. Man spårar Alexander Ahndorils erfarenheter av att skriva dramatik och Alexandra Coelho Ahndorils känsla för teater (hon tänkte ursprungligen bli skådespelare). Dramatiska scener avlöser varandra, dialogerna känns otvungna.
Att makarna Ahndoril har sina egna gedigna författarkarriärer som grund skulle kunna vara ett problem: om de inte hade hittat en gemensam röst. Men det har de. Näst intill så att man tror på Lars Kepler som verklig person.
Paganinikontraktet är en habilt skriven spänningsroman som passar att filmas för tv. Samhällskritik på Sjöwall-Wahlöös nivå (återigen två författare!) erbjuder den alltså inte. Någon hysterisk bladvändare à la Stieg Larsson-trilogin är den inte heller. Men ett gott hantverk har ”Lars Kepler” åstadkommit, där polisen Joona Linna börjar kännas alltmer intressant.
En läsning som gjord för varma sommarkvällar i äppelträdens skugga.