Kärleken mellan Marie-Antoinette och Axel von Fersen är, redan innan Margareta Beckman ägnat den sin nya bok, ofta omskriven, vetenskapligt eller romantiserande. Om man skulle våga sig på en litterär saltomortal, kan man beklaga att Shakespeare inte levde på 1800-talet. Vad hade han inte kunnat göra av denna story, som rymde allt! Skönhet, rikedom, inflytande, ett spännande händelseförlopp och till sist, vid skilda tillfällen och på olika platser, ond bråd död. Författaren har varit forskningsbibliotekarie på Krigsarkivet. Frankrikes historia ur olika aspekter, inte minst militärhistoriskt, har hon tidigare framgångsrikt behandlat i bokform. Även denna gång blev resultatet av hennes forskningar lyckat.
Några anmärkningar först, utan att fördunkla det goda intrycket av boken. Framställningens första mening upplyser om att i maj år 1700 steg en fjortonåring över gränsen till Frankrike nästan samtidigt som en annan fjortonåring började sin ”grand tour”. Alltså skulle bokens huvudpersoner varit födda 1686! Längre fram står att Marie-Antoinette föddes den 2 november 1755 (rätt!), men längre ner på samma sida att hon samma dag förlovades med den franske kronprinsen. Hur lätt man kan skriva fel på en årtalssiffra vet inte minst anmälaren själv. Men förlaget borde ha sett upp.
Händelseförloppet är välkänt. Drottningen hade besvär i äktenskapet men samlivet ordnade sig till sist. Den ståtlige svensken gjorde entré i Versailles 1772 och beundrades av damerna, inte minst Marie-Antoinette själv, då kronprinsessa. Åren kring 1780 stred han i amerikanska frihetskriget på den sida som revolterade mot brittisk överhöghet. Men så en dag stod han åter i drottningens gemak. Att ömsesidig äkta kärlek nu förelåg var ett faktum. Trogen var dock inte den attraktive; i hans dagbok står ofta ”stannade kvar över natten”, hos olika kvinnor. Men han blev också Ludvig XVI:s vän och under de svåra åren från 1789 gjorde han allt för att hjälpa den kungliga familjen. Hans roll i den misslyckade flykten till Varennes är känd. Det envisa ryktet att en av prinsarna skulle vara Axels son avvisar Beckman på goda grunder.
Franska revolutionen var en historisk nödvändighet. L’ancien régime har förmedlat ett kulturellt världsarv men kunde omöjligen fortleva. Samtidigt släppte omvälvningarna fram ligister av båda könen. Till dessas offer hörde det länge omedvetna men egentligen rätt beskedliga kungaparet. Beckmans bok är särskilt läsvärd av två skäl. Det ena är att författaren utnyttjat och analyserat tidigare okänt arkivmaterial och annat nytt, som kastar ljus över detta drama. Det andra är att den, trots någon kanske onödig utvikning, förmedlar så stark spänning. Jag har återupplevt pojkårens sträckläsning, trots att jag redan vet ”hur det gick”.