Lätt är inte nödvändigtvis lättsmält

Däremot finns det dåliga motiveringar, och om du hör till den talrika skara som påstår att sommarläsning inte får vara tung och ansträngande och sedan motiverar deckaren med att den är light är du helt fel ute.

Dels för att det inte nödvändigtvis är mer avslappnande att exercera i seriemord och alkoholiserade poliser än mer konventionella utvecklingsromaner om, säg, transsexuella truckerprostituerade eller ryska aristokrater på glid.

Dels för att det faktiskt finns mycket mer givna mentala brustabletter att ta till om det nu så definitivt är vad man strävar efter. Bilderböcker, till exempel.

Det finns mängder av fantastiska bilderböcker för vuxna läsare.

Och då menar jag inte grafiska romaner och serier, som strängt taget inte är ett uns lättare än textböcker, utan snarare renodlade bildfrossor som inte ens tvingar dig att läsa hela meningar.

Ett utmärkt exempel är det lilla förlaget Nilleditions lika feta som oemotståndliga satsning på teckningar av konstnären och illustratören Johan Björkegren.

Sketches 2010–1011 är en fullständigt ocensurerad resa genom ett psykiskt träsk där skräckelreferenser är lika självskrivna som en fint tecknad järv.

Maneter, våld, kiss, grimaser, bajs, svamp, skogslandskap, grillfester, pornografi, sjavig landsortsromantik och någon fallstudie från McDonald’s staplas på varandra i en helhet som skulle kunna beskrivas som en kalejdoskopisk inblick i samtidsmänniskans kollektiva psyke, om det inte lät så mycket mer pretentiöst och krävande än vad boken faktiskt är.

Ett mentalt pereneum förkroppsligat i blyerts, tusch och burköl, skulle kunna vara en annan beskrivning som inte heller håller hela vägen.

Kravlöst, luftigt, lustfyllt, lekande och lätt.

Men inte nödvändigtvis lättsmält.