Under ett år har illustratören och konstnären Jesper Waldersten lagt ut en, ibland flera, bilder på en särskild blogg för ändamålet. I Waldersten 365 har Bokförlaget Max Ström, med sin sedvanligt träffsäkra känsla för bokformgivning, gjutit bloggen i papper. Att göra bok av blogg känns ofta borderlinemeningslöst och girigt, men i Walderstens fall fungerar faktiskt pappersvarianten som en förlängning, eller om man så vill: fördjupning, av hela projektet.
Dels för att de, lite drygt, 600 sidorna blir en väldigt effektiv sammanfattning. Och dels för att bläddrandet erbjuder ett taktilt nöje som korresponderar med Walderstens långa, ofta tunna men ändå väldigt påtagliga linje. För att få motsvarande effekt i den elektroniska versionen skulle man behöva en luktapp, strömförande tangenter eller, åtminstone, en liten USB-elektrod att peta in i örat eller någonting liknande. Och riktigt där är vi inte än.
I sina 365 iakttagelser är Jesper Waldersten, enligt projektets art, något spretigare än vi är vana vid, men på det stora hela mycket trogen sitt etablerade uttryck Lite Francis Bacon, en smula Tom Arnold, ett kryddmått Jan Stenmark och tesked Paul Davies, och så förstås en grabbnäve av det som helt eget. Text, foto och blandteknik är frekvent förekommande, men de vindlande figurerna, som ofta bara består av en enda lång linje dominerar alltjämt. ”Lennart Nilsson and Robert Mapplethorpe” heter exempelvis en teckning (nr 048) som visar en gigantisk fallos på vars topp en liten gestalt intresserat begrundar anatomin, allt i samma obrutna linje. Rolig, träffsäker och snygg. Framförallt snygg. Ibland nästan för snygg.
Jesper Waldersten slog igenom parallellt med kaffe latte. Och ibland, när jag inte har stött på hans penna på ett tag, tänker jag att hans uttryck är på väg mot samma öde som den diskhostora koppen skummad mjölk som av dunkla anledningar blev något slags folkdryck under ett drygt årtionde. Men den kollektiva uppstötning, ”men vänta,det är ju fan bara ett glas varm mjölk”, som har drabbat latten kommer inte att möta Waldersten. Trots sitt tajta uttryck är han nämligen bryggmalen, handpressad, perkulerad eller vad ni nu helst vill ha.
Den nätta tegelstenen blir i och för sig en överdos vid allt för snabb konsumtion, men det innebär bara att man bör dra ner på tempot. Själv tänker jag ha den på nattduksbordet hela året.