Jag brukade tycka att låtförfattare alldeles för ofta korades till litterära genier. Det gör jag inte längre. Däremot faller väldigt många skickliga låtskrivares texter hårt och skoningslöst om man avlägsnar den musik som är tänkt att omge dem.
Men det finns förstås undantag. Leonard Cohen är ett. Annika Norlin ett annat.
Med sina projekt Hello Saferide och svenskspråkiga Säkert! har Annika Norlin fått mer beröm för sina texter är merparten av Sveriges artister. Norlin arbetade som journalist innan hon debuterade, och man kunde misstänka att en del av hyllningarna var grundade i en omedveten vänskapskorruption. Alla som har träffat en journalist vet ju att journalister helst av allt pratar om journalistik och media. Man ska inte underskatta vikten av enkel identifiering när det handlar om reception. Men i Norlins fall är berömmet helt befogat. Däremot har hon säkert vunnit på att ha arbetat med text i andra sammanhang. Hennes texter har i allmänhet en självreflekterande skärpa som ofta saknas hos andra artister.
I ”Texter” samlas allt material som Annika Norlin gett ut, också b-sidor och inspelat men outgivet material som finns på nätet. Det mesta är briljant, och texterna på den första Säkert!-skivan direkt lysande. På engelska har Norlin utvecklats och ersatt ett vitsigt tilltal med en behaglig misantropi, som på den nya singelns ”I Was Jesus”.
Boken ska vara ett dra åt helvete åt alla som undrat när Norlin ska överge låttexterna till förmån för en ”finare” litteratur. ”Fuck you”, det här är min litteratur, skriver Norlin själv i ett långt förord där hon betraktar sitt skrivande ur olika synvinklar. Förordet är emellertid är så bra att frågan kvarstår.