Legering av humor och allvar

För några år sedan iscensattes ett märkligt bokbål på värmeverket i Uppsala. Inledningsvis förpassades ett antal verk av äldre judiska författare in i ugnarna. I en andra omgång blev det mer moderna diktare som Tranströmer, Kerstin Ekman, Delblanc och Göran Tunström som försvann i lågorna. Till sist vigdes arbeten av mer lättviktiga skribenter till den eviga vilan: Barbara Cartland, Sigge Stark, Leonard Strömberg, Stig Cederholm — Åsa-Nisses skapare — och Torgny Lindgren.DET VAR Bok-Viktors efterlämnade lager som skattade åt förgängelsen. Händelsen utspelas på slutsidorna i Torgny Lindgrens i dag utgivna roman Dorés Bibel. För en ytlig betraktare kanske det också finns likheter mellan författaren och de and­ra litteratörer hans arbeten bränns tillsammans med. De flesta kunde kallas bygdeskildrare eller provinsialister och de delar även intresset för original och särlingar. Men Lindgrens egenart blir naturligtvis så mycket starkare markerad när han infogas i detta sällskap.@3a Text:Miljön är annars i huvudsak Norsjö, Avaberget och Avabäck, välbekanta orter i Västerbottens lungsotsdrabbade inland för den som läst Lindgrens Hummelhonung (1995) och Pölsan (2002). Även individer från de tidigare arbetena dyker upp på nytt, till exempel den anonyma författarinnan och föredragshållerskan i texten från 1995 och den nye notisskrivaren och lokalredaktören Manfred Marklund och hans hustru Eva från den senare romanen. Men även kraftkarlen Elis i Lillåberg, eller rättare sagt hans ättlingar, som tidigare figurerat i några novellsamlingar, gör sig påmind.Huvudperson och berättare i denna avslutande triologidel är son till en jägmästare. Han har vuxit upp med den berömde bok­illustratören Gustave Dorés Bibel i den utgåva som enbart innehåller bilder. 1800-talsxylografen kommer med tiden att styra hela hans liv. Till och med utseendemässigt lägger han sig vinn om att efterlikna en teckning av mästaren. Det är alltså helt konsekvent att romanen i Elsa Wohlfahrt Larssons utsökta formgivning överflödar av Dorébilder.BERÄTTAREN AVGUDAR sin far men den som mest gripit in i hans liv var morfadern, svenskläraren, som han också identifierar sig med. En fimbulvinternatt råkade dennes hjärna bli frystorkad. Bokstäverna hade förångats: "Inte ens skiljetecknen hade klarat sig". Men världslitteraturen lever ändå vidare i hans minne. Det är morfadern som för in dottersonen i diktens värld "av frihet och inbillning och livsvärme och äkthet".@3a Text:Pojkens andliga liv utspelas följ­aktligen i skärningspunkten mellan bildens och ordets världar. Nu på äldre dagar har han ålagt sig att författa en berättelse om Dorés Bibel till ett kommande jubileum. Till sitt förfogande har han en inspelningsapparat eftersom han vill "säga en bok".DET MÄRKLIGA uttrycket beror på att berättaren varken kan läsa eller skriva. Hans andliga behov har dock på intet sätt dämpats. Där­emot är han hänvisad till människor i omgivningen som vill läsa högtför honom eller till att se världen genom bilder. Försöken att finna tröst i tanken att skrivning och läsning ligger bakom merparten av vår tids olyckor ger blott lind­ring för stunden. Morfadern, som återfick läsförmågan på dödsbädden, ägnade sina sista stunder åt att fördjupa sig i slutsidorna av Cervantes Don Quijote (också glänsande illustrerad av Doré), där huvudpersonen skyller sina olyckor på alltför flitig läsning av undermåliga romaner.Efter avslutad skolgång, under vilken tid berättaren i varje fall lär sig ljuda, sänds han till ett "hem för obildbara". Den älskade bibel­utgåva han tvingades lämna i barndomshemmet försvinner i samband med en tragisk olyckshändelse. Envist försöker han dock ersätta den med ett nytt exemplar.Allt visar sig emellertid fåfängt varför han beslutar sig för att Dorébokens bibelillustrationer skall ersättas med de teckningar han själv gör ur minnet av originalets bilder. Att återskapa dem så troget han förmår ser han som sitt livsverk.I DENNA BÅDE OROANDE och upprörande textväv vidrör Lindgren cent­rala och allvarliga motiv han många gånger utvecklat i tidigare verk. Förhållandet mellan ord och bild är ett: världen kan inte beskrivas, bara avbildas. Skriften dödar.I samtalen med notisskrivaren återkommer ämnet, men också frågan om relationen mellan konstverket och sanningen/verkligheten. Manfred Marklund får å ena sidan inte skriva om skeenden som inte inträffat, han får inte orsaka händelser. Å andra sidan: om han inte skriver om bygden kommer den att förintas: ''Jag kommer att lämna efter mig en tomhet utan like. Ett landskap utan notisskrivare är en öken''.Ett annat tema rör förhållandet mellan äkta konst och kopior, plagiat och förfalskningar. Har inte även de senare ett slags värde? Tillför de inte verkligheten något nytt? Trots sin noggrannhet i kopieringen av Doré märker berättaren att överensstämmelsen inte är total. Hans eget verk har alltid en bild utöver Dorés och antalet döda och döende i hans teckningar är färre än hos fransmannen. Varje gestaltning är unik oavsett avsikten.DEN UNDERFUNDIGA romanens kanske mest explosiva replik fälls i inledningen av berättarens mor: "Skriften återger själva verkligheten. Om man vill veta hela sanningen, då måste man lära sig alfabetet och skiljetecknen". Med tanke på dennes handikapp kastar yttrandet ett överraskande ljus över hela den följande skildringen. Tillhör huvudpersonen egentligen inte samma släkte som livslögnaren Hjalmar Ekdal i Ibsens Vildanden? Hur mycket skall man egentligen tro på? Blev han verkligen förmögen och oberoende?Motsägelserna blir allt tydligare och illustreras bäst i den tragikomiska relationen mellan far och son, som föreligger i två helt oförenliga versioner. Båda blir sidobelysta genom hänvisningar till Lukasevangeliets berättelse om den förlorade sonen och i skildringen av Manfred Marklunds förhållande till sin Lillmanfred.Torgny Lindgren har återigen åstadkommit en mäktig legering av humor och allvar. Det rent farsartade har tonats ned i förhållande till Pölsan. I stället framträder de stora livsfrågorna så mycket tydligare. Vad har vi längre för behov av Platon,Pascal och Wittgenstein? De riktigt stora tänkarna bor ju i Avabäck!