En yngling frÄn landet relegeras frÄn sitt prÀstseminarium i Milano pÄ grund av avslöjad sjÀlvbeflÀckelse, söker sig till Rom, rÄkar hamna i nÀrheten av bÄde Mussolini, pÄven och sÄ smÄningom abessinske kejsaren Haile Selassie.
Det lÄter som skelettet till en socialt engagerad och problemskildrande roman, men Jan Gudmundssons Via amorosa gör egentligen inga försök i den riktningen. Visst finns det en och annan detalj som antyder 30-talsatmosfÀr, chauvinism och spÀnningar mellan olika livsstilar, men hÀr Àr handling och karaktÀrer en bisak, en förevÀndning eller ett redskap för att brodera och experimentera med ord snarare Àn tvÀrtom.
Gudmundsson kÀnner tydligen rÀtt vÀl till italienska förhÄllanden; i varje fall finns hÀr fullt av konkreta platser och inhemska uttryck. Men katolicismens knepiga förhÄllande till sexualitet, helgon och samhÀllsmoral blir som det mesta i livet omkring den unge Laurenzio tÀmligen fladdriga och ovÀsentliga fenomen.
Texten flyter i stÀllet ut i bildrika och extatiska skildringar av byggnader, resor, bipersoner och andra mer perifera ting. Det Àr som om Gudmundsson skrivit frÀmst för att roa sig sjÀlv, eller för att medvetet dekonstruera den verklighet som skulle kunnat anas bakom fyrverkeriet. PÄ sÄ vis pÄminner han framför allt om Erik Beckman och en del liknande kolleger frÄn 1960-70-talet. Om det Àr en bra roman? Nja, det beror nog pÄ vad man vÀntar sig, och om det rÀcker med en rad originella sprÄkliga konstruktioner.
Kanske Ă€r alltsĂ„ huvudpersonens undflyende och anonyma egenskaper och miljöns brist pĂ„ konkretion helt avsiktlig. Tidigare har Gudmundsson experimenterat pĂ„ andra sĂ€tt och i varje fall visat sig kunna hantera det realistiska hantverket. HĂ€r Ă€r stilen en annan, en aning kĂ„serande och ibland gammaldags, med förkĂ€rlek för omkastade ordföljder som âvĂ€rldens i vilken vi lever beskaffenhetâ eller âden bortom alla jordiska kategorier anstrĂ€ngning med vilken jag ...â etc. HĂ€r finns ocksĂ„ en hel del ordlekar som ânĂ€ktergalandetâ, âLibertinska Kapelletâ och pĂ„ven âPapa Galloâ(papegoja).
Ăver huvud taget verkar författaren gradvis glida över frĂ„n en Ă„tminstone antydd italiensk historia till en lek med brusande och fĂ€rgrika ordmassor. DĂ€rför blir man egentligen inte riktigt klok pĂ„ vare sig Laurenzios aningen karriĂ€rsugna religiositet eller hans antydda sexfixering, men de motiven Ă€r det nog inte heller meningen att man ska ta pĂ„ allvar.
Ăven om man inte mer Ă€n bitvis uppskattar sĂ€ttet att bygga en roman av distanserade och lĂ€tt ironiska men stilistiskt personliga satser, sĂ„ kan man förstĂ„s gilla att sĂ„dana hĂ€r udda och otidsenliga motivval och berĂ€ttarmetoder fĂ„r chansen att göra sig hörda.