När Eva Moberg läste Bibeln, det var nästan femton år sedan, blev hon chockad. Vad var detta för en bok? En svartsjuk Gud som dödar, krigar och förtrycker kvinnor. Moberg skrädde inte orden: ”Herren skulle kunna vara läromästare åt Attila, Hitler, Stalin, Idi Amin, Saddam Hussein, Milosevic och grabbarna.” (Ordfront 1–2/2000)
Man kan naturligtvis tycka att inte ens en modern debattör borde bli förvånad över att en text med drygt 2000 år på nacken återspeglar sin tids livsförhållanden: klansamhällen, stamkrig och patriarkala strukturer. Men hur ska då en samtida läsa Bibeln? Är det ens möjligt?
Enligt folkbildaren Carl-Göran Ekerwald är det inte bara möjligt, utan nödvändigt. Han kallar sig inte kristen, men har levt sitt 90-åriga liv med dessa texter. Och där Moberg förfäras tycks Ekerwald snarare förtjusas. Han beskriver hur han som barn läste om stridsvagnar och floden Nilen fylld av blod: ”Andra böcker tedde sig triviala och författarna räddhågade.”
Ekerwald låter sig dras in i berättelsen. Han läser inte Bibeln som en lärobok i etik, utan som litteratur. Som man läser Shakespeare, Dante eller Homeros. Han älskar det mustiga språket och räds inte de texter som pekar mot Guds mysterium: vreden och strängheten som finns där – sida vid sida med kärleken och barmhärtigheten. Denna frånvaro av moralism och tillrättalägganden är befriande, särskilt i en tid så upptagen med religionens risker och faror.
Bokens titel – ”En fritänkare läser Bibeln” – är aningen missvisande. Den spontana tolkningen av epitetet ”fritänkare” är att det syftar på en person som tänker fritt och oberoende. Slår man i ordböcker får man däremot veta att det syftar på någon som förnekar Guds existens.
Inget av detta stämmer på Ekerwald: han beskriver sig som agnostiker, och han skriver inte ensam utan i en tradition. Ekerwalds tradition är den mystika, hermetiska, där han tyr sig till figurer som den svenske författaren Eric Hermelin, profeten Swedenborg och den franska 1600-talsmystikern madameGuyon. I denna tradition betonas det inre ljuset; att alla människor bär sanningen inom sig. Former, dogmer och institutioner är överflödiga och riskerar bli ett hinder för föreningen med Gud. Det gäller bara att ”följa sitt hjärta”. Frihet och individualism är ledorden.
Som åttiotalist, uppvuxen i en tid då dessa varit de allmänt hyllade värdena, är jag kanske inte lika entusiastisk. Baksidorna är allt för bekanta: självupptagenhet, självtillräcklighet, fragmentisering och inte minst den banalisering som följer i spåren av hyllningar till detta ”kreativa jag” som i de flesta fall inte är så genialiskt.
Ekerwald blir dock inte banal. Men det är inte för att han är ”fri”, tvärtom. Han blir intressant för att han respekterar sina föregångare och binder sig till texterna. Han vill inte lägga till rätta och anpassa allt till sin egen horisont. Han följer fascinerat texten, oavsett hur provocerande den är – och gisslar moderna översättare som inte vågat detta, utan som slätat ut. Bibel 2000 håller sällan måttet för hans granskning. Då föredrar han oftare Luther eller King James. Genom att citera bibeltexterna i olika översättningar öppnar han med lek och lärdom deras djup och komplexitet.
Ekerwald kastar inga texter på historiens skräpkammare. Han kallar sig fritänkare, men påminner om en lärd rabbin som mest av allt älskar texternas gåtor.