Levande ekon från ett afrikanskt förflutet

På knappt två år hinner huvudpersonen i Henning Mankells nya roman Minnet av en smutsig ängel att som tonåring flytta från fattig misär i Norrlands inland, bli änka två gånger om och att driva en framgångsrik bordell innan hon försvinner i historiens töcken.

Detta utspelas för mindre än ett sekel sedan, 1904-05, men känns som om det händer för mycket, mycket länge sedan. Mankell bygger på en verklig händelse men har broderat ut det lilla som är känt till en fascinerande berättelse om ett liv, en plats och en tid.

Mycket lite är känt om Hanna Lundmark, född Renström. Det som finns är främst gamla protokoll i Maputo, huvudstad i dagens Moçambique. Det var hennes skatteinbetalningar där som tilldrog sig uppmärksamheten, lite ironiskt med tanke på Sveriges gamla rykte som skattetyngt.

Vad som är verklighet och vad som är Mankells fantasier går därmed naturligtvis inte att skilja på, och spelar heller ingen större roll, även om man förstås blir mycket nyfiken på detta märkliga människoöde.

Hanna Renström föddes under fattiga förhållanden och tvingas som ung att söka sig till välvilliga och mer bemedlade släktingar för att inte belasta sin familjs ansträngda levnadsförhållanden. Hon fortsätter med att ta jobb som kocka på ett lastskepp som ska gå med timmer till Australien. Ombord blir hon förälskad i styrmannen och gifter sig med honom. Han dör kort efter och förvirrad av sorg kliver Hanna av skeppet i Portugisiska Östafrika - som 70 år senare ska bli Republiken Moçambique. Hon vaknar upp på vad hon tror är ett hotell och tas om hand av ägaren...

Med sin framgångsrika kriminalserie om kommissarie Wallander var Henning Mankell med och skapade något av en schablon för svenska deckares huvudpersoner: ensamvargen, smått alkoholiserad, som har svårt för nära relationer och är gift med jobbet. Hanna Renström är enkelt sagt mycket långt från den beskrivningen. Hon är en mångfacetterad personlighet som griper tag från start och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Det är en mycket spännande utvecklingsresa som människa Hanna gör, från ett fattigt Bonde-Sverige över till att klara sig på egen hand under tuffa förhållanden i en främmande världsdel. Jag hade gärna följt med henne ännu längre på hennes livsresa.

Förutom ett inkännande och mycket levande porträtt, där Henning Mankell visar vilken mästerlig personskildrare han är, kommer hans tidigare visade kunskaper om Afrika i allmänhet och Moçambique i synnerhet väl till pass. Det är ett mycket segregerat och förtryckande kolonialvälde han visar upp. Den vita minoriteten tar för sig och det råder snudd på samma apartheid som i grannlandet Sydafrika.

Det är motvilligt som Hanna Renström tar sig an att driva bordellen och hon försöker ständigt förbättra villkoren. Alla ”arbetare” är svarta medan kunderna är vita män. En del kommer många, många mil från Sydafrika för att få ”chansen” att leva ut sina annars dolda lustar. Henning Mankell beskriver många udda människoöden med ohöljd berättarglädje och tydlig indignation över detta ofta dödliga förtryck.

Bordellen blir på det viset en allegori även för hela kolonialväldet som det såg ut under mycket lång tid i de här delarna av Afrika.

Henning Mankell har som helhet gjort en starkt berörande historia som kommer att leva kvar länge i sinnet. Han visar återigen att han är bland detta landets bästa berättare, med ett språk som är en njutning bara det. Nu väntar vi bara på den film som borde bli följden.