Seriös konst – det är ett knepigt begrepp, svårt att avgränsa men oumbärligt. Enklast definieras det genom sin motsats, den kommersiella populärkonsten antingen det gäller deckare, poplåtar eller reklambilder. Motsättningen är gammal men har hårdnat på senare år genom att publiken för det seriösa minskat i takt med samhällets demokratisering. Dessutom är den seriösa fronten splittrad i olika skolor och kotterier som var för sig ägnar sig åt inbördes stöd och beundran i gemensamt förakt för det som förr kallade den bildade borgarklasens smak. Samtidigt pockar de alla på understöd av offentliga medel. Hela detta problemkomplex utgör ämnet för en antologi uppsatser av ett trettiotal olika skribenter, majoriteten svenska, under ledning av Johan Lundberg, litteraturvetare med ett uppsaliensiskt förflutet och numera chefredaktör för Axess Magasin.
Konstutställningskommissarier och poesimagasinsredaktioner blir hårt åtgångna av Lundberg. De senare menar han lider av journalistisk kompiskorruption då olika poeter recenserar varandra i ett och samma organ. När modernismen var ung för hundra år sedan krävdes en samlad front mot det förstockade etablissemanget, men i vår postmodernistiska tid drabbar det självutnämnda avantgardets lansspetsar en seriöst inställd publik som inte kan eller vill hänga med i alla de senaste svängarna. En gång i tiden drog sig det ensamma och oförstådda geniet tillbaka i sitt elfenbenstorn, nu samlas smågenierna i väl inhägnade statsunderstödda dagis. Så kan man i Lundbergs anda raljera, och i långa stycken förtjänar hans kritik att tas på allvar. Dock med en reservation: den nya generationen svenska poeter har det inte så lätt på den kommersiella bokmarknaden men tar i viss mån skadan igen genom ett lovvärt internordiskt samarbete.
En helt annan sida av antologin gäller förkättrade ord som skönhet och tradition. Vilken målare, författare eller tonsättare vågar i dag sätta upp det sköna som mål för sin konst? Risken att anklagas för hötorgsestetik är för stor. Likväl existerar det något som måste kallas skönhet och som har åtföljt all konstutövning sedan mänsklighetens gryning.
Att hävda detta kan verka vara höjden av förlegad konservatism, men med stöd av utländska forskare visar Lundberg att det tvärt om är i takt med den nu inom flera vetenskaper dominerande trenden att använda den darwinska utvecklingsläran som nyckel. Dock inte så som skedde i slutet av 1800-talet då somliga ville förklara de litterära genrernas förändringar över tid som ett slags naturligt urval. Den metoden var förfelad.
Nu utgår man från Darwins eget exempel: påfågelsstjärten. Hur genetiskt förklara dess till synes helt onyttiga fägring? Jo, som ett sätt att locka honorna. Den som är vacker eller besitter andra beundransvärda egenskaper eller färdigheter – man eller kvinna – blir åtråvärd för det andra könet och har därmed en reproduktionsmässig fördel. Det gäller inte bara utseende utan även sådant som en vacker sångröst och förmågan att tillverka vackra bilder och dikter.
Det kan låta krasst som förklaring till något så fint som det sköna men ligger helt i linje med utvecklingen av alla de egenskaper som gjort människan till skapelsens herre. Således dags att rehabilitera skönheten som estetiskt honnörsord. Ett annat utvecklingshistoriskt exempel kan anföras till försvar för idylliserande landskapsmåleri med öppen, av träd och annan vegetation inramad vy mot vatten. Kanske röra det sig om ett kollektivt minne av det afrikanska landskap där homo erectus en gång blev en medveten varelse?
Musik och dans är andra konstformer med betydelse för överlevnad och reproduktion. De bidrar till att svetsa samman befolkningsgrupper och göra dem bättre skickade att möta fiender och andra motgångar. Så kan skönhet bidra till att skapa sammanhang i tillvaron och motverka den känsla av ensamhet som är varje medveten varelses lott. Den religiösa konsten och musiken kan ytterligare vidga det sammanhang, där individen ingår och finner mening, till en metafysisk sfär. Därmed har vi kommit mycket långt från dagens inneestetik men i gengäld inordnat tänkandet om konsten och det sköna i en mycket lång tradition.
Allt detta är bara några prov på de lika brokiga som tankeväckande bidragen i Lundbergs antologi. Somliga avstår från att utmana och problematisera och nöjer sig med historiska eller systematiska översikter. Ett utmärkt exempel är Camilla Lundbergs exposé över den svenska 1900-talsmusiken, ett annat filosofiprofessorn Per Bauhns översikt över skönhetens olika funktioner. ”Frihet, skönhet och ett gott liv” kallar han sin uppsats.