Linné - Mannen som såg allt

Jag tänker på Linné - Han som såg allt är titeln på Karin Berglunds nya bok, som utkommer lagom till jubileet nästa månad. Arbetet är inte alldeles lätt att genrebestämma. Det är, som författaren själv påpekar, ingen konventionell biografi. Snarare är det som eftertexten anger "en unik kombination av historia och nutid" i det att Berglunds egna mycket fina fotografier kontrasteras mot mängder av Linneana och andra historiska illustrationer. Av bokens fyrahundra sidor uppskattar jag att hälften utgörs av bildmaterial, dessutom genomgående i fyrfärg. Av detta följer att boken äger sitt värde även för den som inte vill läsa hela texten; bildmaterialet, de utbrutna citaten och miniessäerna förmedlar åtskilligt med information.

Till författarens medvetna blandning av historia och nutid hör att framställningen interfolieras med reportage i text och bild från dagens situation vid t ex Linnés födelseplats Råshult och Linnés Hammarby. Det är ett ovanligt grepp, men värdet kan diskuteras eftersom Råshult knappast längre är "ett titthål in till historien". Lena och Michaël Michaëlsson gör säkerligen ett gott arbete med att hålla museijordbruket på platsen vid liv, men Linnés födelsehem finns inte kvar längre. Prästgården och den gamla kyrkan i Stenbrohult har också för länge sedan skattat åt förgängelsen.

Vad själva framställningen beträffar understryker Berglund att boken inte bygger "på någon egen forskning utan är en journalistisk sammanställning av andras arbete". Författaren har således inte själv har gått ned på primärkällornas nivå, men det hindrar naturligtvis inte att hon har genomfört en omfattande research. Linnélitteraturen är mycket stor, och såvitt jag kan bedöma har hon läst på väl, både hos äldre och nyare forskare.
Även om det inte är frågan om någon biografi i konventionell mening är Berglunds bok kronologiskt upplagd och börjar vid Linnés födelse natten mellan den 12 och 13 maj (22-23 maj med vår tideräkning). Fadern blev kyrkoherde i Stenbrohult när Linné var två år, och i prästgården på platsen tillbringade Linné större delen av sin barndom. Skolgången inledde han som sjuåring i Växjö i september 1714. När han lämnade gymnasiet 1727 framstod han knappast som någon av skolans mest framstående elever, men läraren i naturkunskap, Johan Stensson Rothman, var av en annan mening. Han förklarade för Linnés egen far att sonen inte passade som präst, utan borde studera för att bli läkare eller professor.

Hösten 1727 inskrevs Linné vid Lunds universitet, där han vann läkaren, samlaren och historikern Kilian Stobaeus förtroende. Trots detta valde han att följa Rothmans råd att fortsätta studierna i Uppsala, något som inte uppskattades av Lundamecenaten.
Till att börja med blev flyttningen en besvikelse, Uppsala motsvarade inte längre Rothmans minnesbilder. De båda medicinprofessorerna Olof Rudbeck d y och Lars Roberg var gamla och hade förlorat intresse för undervisningen, och staden hade inte hämtat sig efter 1702 års stadsbrand. Men så följde den klassiska episoden då han av en händelse sammanträffade med professorn och domprosten Olof Celsius som verkligen insåg den unge mannens kapacitet.

Studietiden avslutades med den äventyrliga Lapplandsresan 1732. Reseberättelsen därifrån har nyligen utgivits i en magnifik edition av Skytteanska samfundet i Umeå, och även Berglund lämnar stort utrymme åt Linnés strapatser och åt hans paradoxala syn på lapparna, som innehöll en primitivistisk dyrkan. Givetvis återberättas även den klassiska skildringen av lappkvinnan ("jag tror aldrig att Poeten så nätt avbildat en furia...").
Så kommer Berglund till den holländska resan, där Linnés vetenskapliga kreativitet formligen exploderade. I december 1735, ett halvår efter ankomsten, publicerade han Systema naturae, vars tryckning bekostades av de imponerade kollegerna Johan Frederick Gronovius och Isaac Lawson. Kontakter knöt han med direktören vid ostindiska kompaniet Georg Clifford och dennes läkaren, den kände medicinaren Hermann Boerhaave. Över Cliffords trädgårdar i Hartekamp författade han det 400-sidiga verket Hortus Cliffortianus. Sammantaget utvecklade Linné hela grunden till sitt nydanande system med sina holländska skrifter. Det enda större tillägget som tillkom senare var den binära nomenklaturan, som framför allt presenterades i Species plantarum från 1753.

Berglund har åtskilligt att berätta även om Linnés professorstid, de övriga landskapsresorna, och om hans vetenskapliga system som helhet, vilket även inbegrep exempelvis en grundläggning av antropologin. Hon skildrar även Linnés åldrande; under 1770-talet drabbades han av flera slaganfall, som nedsatte både kroppens och sinnets funktioner. Han dog i Linnéhuset på Svartbäcksgatan den 10 januari 1778.

I det avslutande kapitlet skriver Berglund om Linnés familjeliv, ett ämne som Tycho Tullberg föreläste över redan vid Linnéjubileet 1878 och över vilket han ägnade en av sina första studier i Linnésällskapets årsskrift. I samma årsskrift införde ifjol Tomas Tullberg en studie över Linnés hustru Sara Lisa, som dog på Hammarby 1806 vid 90 års ålder. Av de fem barnen stod de fyra döttrarna fadern närmast. Den äldsta dottern Elisabeth Christina införde med faderns gillande en studie över den indianska krassen i Vetenskapsakademiens Handlingar. Carl von Linné den yngre utsågs av fadern till efterträdare som professor. Helt talanglös lär han inte ha varit, men knappast mogen de uppgifter och förväntningar som lades på honom. Hans förhållande till den övriga familjen var komplicerat, och hans egen mor tålde honom inte.

Det går att rikta en och annan invändning mot Berglunds, men det handlar mest om kommentarer och randanmärkningar. Boken riktar sig i första hand inte till specialister eller andra redan insatta i ämnet, men som en populär översikt fyller den sitt syfte. Budskapet är därtill förmedlat med en påfallande berättarglädje och bildmaterialet samspelar väl med texten. Fortfarande saknas dock en modern vetenskaplig biografi över Sveriges mest kände vetenskapsman genom tiderna. Thore M Fries drygt sekelgamla biografi utgör ännu standardverket. Kanske är det en brist som Bonniers framöver kan avhjälpa, exempelvis inför 250-årsminnet av Linnés död 2028.

Linné - Mannen som såg allt

Trädgårdsjournalisten Karin Berglund har inför det kommande 300-årsjubileet författat en omfattande och personligt hållen biografi över Linné, skriver Carl Frängsmyr.