Linnés exotiska Uppsala

EN NY BOK. Om några veckor är det årsskifte och nedräkningen inför 2007 års Linnéjubileum har — att döma av bokutgivningen — börjat på allvar. Helena Harnesk, antikvarie vid Upplandsmuseet och författare till ett flertal initierade Uppsalaskildringar, publicerade nyligen boken Linné i Uppsala. Skriften, som verkligen försvarar sin plats i den rika floran (!) av från trycket flödande Linneana, har författaren bla presenterat vid Uppsala stadsbibliotek och vid en frukostträff i förlagets nya lokaler vid S:t Larsgatan.Ämnet Linné och Uppsala låter måhända mindre originellt, och onekligen har ämnet behandlats förut. Wilfrid Blunt ägnar t ex Uppsalamiljön en viss uppmärksamhet i sin klassiska biografi (återutgiven på svenska 2002), vartill kan läggas t ex Sten Lindroths Svensk lärdomshistoria - Frihetstiden. I dessa fall är det dock främst den intellektuella Uppsalamiljön som stått i fokus, t ex den märkliga naturvetenskapliga storhetstiden, de akademiska intrigerna och verksamheten vid observatoriet, sjukhuset och andra institutioner.Allt detta finns med också i Harnesks bok, men det som verkligen skänker framställningen must, tidsfärg och originalitet är den målande skildringen av staden Uppsala, dess utseende, utsträckning och liv. I praktiken rörde det sig om två städer i en: den borgerliga staden på åns östra sida, och det akademiska samhället på den västra. Universitetet hade egen domsrätt, och man använde parallella stadsvapen.Dåtidens Uppsala var en mycket liten stad, som hade mycket lite gemensamt med den moderna staden. Invånarantalet uppgick till högst 4 000 och allting rymdes inom en rektangel om 1 200 x 800 meter. Vid de fem utfarterna fanns tullstationerna Slottstullen, Fjärdingstullen, Svartbäckstullen, Vaksalatullen och Kungsängstullen. Litenheten hindrade dock inte att staden kunde ge ett rent exotiskt intryck på sina håll. Utanför Fjärdingstullen - dit kyrkogården förlades vid seklets slut - fanns en tobaksplantage, vars skörd räckte till att hålla staden självförsörjande när det gällde tobaksprodukter. Nere vid ån, kanske ute vid Ulva kvarn, bedrev Linné själv framgångsrika experiment med pärlmusselodling; en omhuldad vara i merkantilismens tidevarv framför andra.De uppsaliensiska 1800-talskrogarna har blivit klassiska, och namn som Taddis, Rullan, Hagalund, Schylla och Phoenix känner de flesta till. Deras motsvarigheter under 1700-talet är däremot inte lika kända till namnen, men av detta skall man inte dra slutsatsen att kroglivet nödvändigtvis var stillsammare. Enligt de beräkningar som Harnesk anför gick det en krog på 56 invånare i Linnés Uppsala, vilket var åtskilligt fler per capita än vad t o m Stockholm kunde uppbringa.Den stadsbebyggelse som uppstod efter stadsbranden 1702 var påfallande låg. Av de ca 500 bostadshusen var minst hälften envåningshus, och så många som 98 var närmast att betrakta som kojor. De få monumentalbyggnader som fanns gjorde följaktligen gott skäl för namnet. En sällan återgiven oljemålning av Nosocomium visar t ex hur stort sjukhuset (dvs Oxenstiernska eller senare Bjurzonska huset) tedde sig mot den omgivande bebyggelsen vid seklets mitt.Stadsbranden 1766 förändrade inte stadens utseende eller karaktär på något nämnvärt sätt, men den möjliggjorde uppförandet av några lite större byggnader. Bland dessa kan nämnas apoteket Uplands Wapen vid Stora Torget (där Åhlénshuset står i dag). Vid detta apotek, som förestods av Christian Ludwig Lokk, tjänstgjorde kemisten Carl Wilhelm Scheele under 1770-talets första hälft. Hostmedicinen Roséns bröstdroppar, uppkallad efter Nils Rosén von Rosenstein, tillhörde de populäraste medikamenterna. Vid samma tid inledde Magnus Swederus sin bokhandelsverksamhet vid nuvarande Nedre Slottsgatan, vilken på 1700-talet (och långt in på 1800-talet) benämndes Kungshögagatan. Swederus började även utge Tidningar utgifne i Upsala, en av UNT:s allra första föregångare.Långt dessförinnan, närmare bestämt den 5 september 1728, ankom Linné för första gången till Uppsala. Två veckor tidigare hade han lämnat barndomshemmet i småländska Stenbrohult. Vägen till Uppsala hade dock inte varit spikrak, utan Linné inledde i augusti 1727 studier vid universitetet i Lund. Han valde dock senare att följa läraren Johan Rothmans råd att fortsätta i Uppsala. Det är därför årtalet 1728 som bildar upptakten till Harnesks bok, och eftersom den handlar om just Linnés Uppsala kan ingen klandra henne för att inte mycket sägs om barndomsåren i Småland. Om Linnés första tid som student har Harnesk däremot åtskilligt att berätta, t ex om exercitieämnena, nationslivet, och de enkla studentbostäderna kring Åsgränd och Öfre Slottsgatan, som hon liknar vid ett upsaliensiskt Quartier Latin. Läsaren får sedan följa Linnés liv under det halvsekel där Uppsala utgjorde hans huvudsakliga hemvist, låt vara att resorna till Lappland, Holland och olika svenska provinser utgjorde avbrott. Sin sista utflykt gjorde Linné mot läkarnas direkta påbud under julhelgen 1777. Han var då 70 år fyllda med vacklande hälsa, men uppenbarligen var han fast besluten att se sitt Sävja en sista gång. I huset påträffades han sittandes på en skinnfäll framför en brasa med pipan i mun. Han återfördes till Uppsala, där han dog tre veckor senare, den 10 januari 1778.Sammanfattningsvis kan sägas att Linnés Uppsala är en både välskriven och informativ historisk guidebok, som lär behålla sin aktualitet långt efter nästa års Linnéjubileum. Det generösa och välvalda bildmaterialet skänker boken ytterligare en dimension. Givetvis känner man igen åtskilliga bilder, men påfallande många kartor, ritningar, kopparstick och vyer är betydligt mindre kända, och i vissa fall kanske aldrig tidigare publicerade. Även Uppsalabor får således tillfälle att betrakta sin stad med delvis nya ögon.