En lektion i litterär termodynamik skulle man kunna kalla författaren, litteraturvetaren och akademiledamoten Lotta Lotass nyutkomna samling uppsatser "Varia". Vad har då en fysikalisk teori med postmodernistisk diktning att göra? Det svar hon ger bygger Lotass på några ledande poststrukturalistiska teoretiker samt på egen praktik som romanförfattare och dramatiker.
Termodynamiken handlar om hur energi, av vad slag den vara må, beter sig inom ett slutet system, och dess berömda andra lag säger att all energi strävar efter jämvikt. När detta blev bekant vid 1800-talets mitt väckte det uppmärksamhet genom att förutspå universums ”värmedöd”: När all energi till slut blir likformigt utbredd i hela universum sjunker temperaturen ner mot den absoluta nollpunkten, och långt dessförinnan har allt liv upphört att existera.
Och så den litterära tillämpningen. En text där bokstäverna och orden bildar sammanhängande meningar kan liknas vid ett högenergisystem, och när texten, som sker i viss nutida diktning, splittras i lösryckta ord och stavelser kan det liknas vid vämedöden i ett fysikaliskt system. Men här kommer det nya: Upplösningen av den sammanhängande texten frigör de meningsbildande elementen från det ursprungliga sammanhanget och tillåter därmed läsaren att sätta samman dem efter eget skön och på så sätt pröva olika tolkningar.
Något Lotass inte berör är att detta slags litteratur begränsas till visuell läsning. Högläsning är utesluten. Man måste se texten för att kunna manipulera den. Därmed bryts en mångtusenårig tradition. Så långt vi kan följa poesins historia framfördes all diktning muntligen, antingen rapsodiskt mässande eller sjungen till ackompanjemang av något musikinstrument.
En av uppsatserna i "Varia" handlar visserligen om musik, men då av speciellt slag. Den kände pianisten Glen Gould upphörde tidigt att ge offentliga konserter och ägnade sig i stället åt studioinspelningar, ibland en hel rad av samma stycke. Därefter klippte han ur de olika versionerna ut de bitar som han fann bäst och syntetiserade av dem en komplett version av helheten. I princip skulle vem som helst med tillgång till hans ”klippsamling” kunna framställa en egen version. Här har vi alltså en akustisk motsvarighet till den sönderklippta och av läsaren efter eget huvud sammansatta texten.
I vad mån Lotass poetik har framtiden för sig återstår att se. Experiment är alltid spännande och nödvändiga även om de leder in i återvändsgränder. Metoden kan som hon demonstrerar även användas för skojändamål. Redan vid modernismens genombrott för hundra år sedan retade sig många på dikternas obegriplighet, och det skrevs parodier som i vissa fall togs för äkta vara. Ett svenskt exempel är pseudonymen Jan Wiktors diktsamling "Camera obscura" (1946) som ställts samman av två medicinstudenter som ville driva med 40-talisternas omdebatterade ”obegriplighet”. Inte så få kritiker gick på bluffen. Hur var det möjligt?
En förklaring som Lotass prövar är att bluffmakarna utan att själva fatta det skapade god poesi, en annan att vilken till synes obegriplig text som helst av en intelligent läsare kan sönderdelas och sättas ihop till en för vederbörande rimlig mening. Eller, mer tillspetsat: Den litterära termodynamikens första lag säger att ju mer kaotisk en text är, desto rikare är dess potentiella innebörder.