Vi första anblicken kan Bo Gustavssons Det stora okända tyckas vara en ganska heterogen och splittrad essäsamling. Det handlar om diktare från skilda tider och många olika länder. Men i själva verket hålls boken samman av författarens mycket speciella och egna perspektiv på litteraturen och vad den skall tjäna till.
För Gustavsson är litteraturen varken underhållning eller formexperiment utan den plats där livets avgörande existentiella frågor ställs och kanske, i exceptionella fall, också besvaras. I denna samling tar han upp svenska diktare, storheter som Pär Lagerkvist, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, några inte riktigt lika berömda som Harald Forss och Lennart Sjögren. Han göra några snabba utflykter till USA där han skärskådar Wallace Stevens och Robert Blys poetiska verk.
Men jag tror inte att det är en övertolkning att säga att Bo Gustavsson har sitt hjärta i Persien och i den sufiska poesi som blomstrade där under några sekel i början av andra årtusendet. Det är där han har hittat sina verkliga valfrändskaper för att nu använda ett ord som leder tankarna till Goethe som också ägnas en essä och då speciellt hans Väst-östlig divan.
Sufismen är den muslimska formen av mystik. Mystikerns mål är att försvinna och förbli i Gud enligt ett ofta intrikat schema och med en alldeles egen vokabulär. Människan blir nästan gud eller lyckas åtminstone upphäva avståndet mellan den som dyrkar och det dyrkade.
När al-Halladj, som också han hör till Gustavssons hjältar, utropade ”jag är sanningen” ansågs det i 800-talets Bagdad som om han därigenom usurperade Guds ställning. Han dömdes till döden och avrättades av tidens skriftlärda. Märkligt är dock att Gustavsson skriver om al-Halladj utan att nämna Louis Massignon som med sin La Passion de Hallaj skrivit ett av humanistisk forsknings största och märkligaste verk och som dessutom till vissa delar är något av en själsfrände till Gustavsson.
För Gustavsson är sufismen mycket mer än bara ett fortfarande kontroversiellt inslag i islams historia. Sufismen är för honom en hela tiden levande och närvarande möjlighet för den moderna människan att ta sig ur den andliga fattigdom som, allt enligt Gustavsson, kännetecknar västerlandet idag. Det är denna hållning som utgör grundtonen i Det stora okända och som ger dessa essäer en minsta gemensam nämnare.
Gustavsson ogillar samtiden med dess förnuftstro och beundran av det vetenskapliga förnuftet. Han lägger skulden på upplysningen: ”Arvet efter upplysningstidens sekulära projekt är den värld av krig, konflikter och miljöförstöring som vi lever idag.” Nu kan man förstås invända att allt detta fanns långt före upplysningen. Mot detta i Gustavssons tycke förkrympta ideal och människosyn ställer han ”den stora hemlighet som alla religioner och ideologier gjort allt för att dölja: att människan till sin sanna natur är ett med det oändliga varat.”
Tänkare och diktare i nästan alla tider har haft den insikten, eller åtminstone åsikten, och få har formulerat den bättre än Gustavssons älskade sufiska diktare. Dessa bröt med islams ofta torra och rigida dogmatik och ersatte den med en väg som ledde direkt till gud. Denna väg var ofta kantad av vin, kvinnor och sång där det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja profan kärlekslyrik från extatisk religiös sådan.
I dikter av Hafiz och Rumi hittar Gustavsson nycklar som leder till för vanliga sekulariserade människor förborgade världar där den kringskurna och begränsade individen når ett högre plan av medvetande och uppgår i en större enhet, blir ett med alltet.
I ett par avsnitt undersöker han hur dessa diktare har påverkat den svenska lyriken; han hittar spår av dem inte bara i Ekelöfs diwandiktning utan hos flera andra som till exempel Vilhelm Ekelund. Gustavsson skisserar på ganska fri hand men här finns ett ämne för en spännande och gränsöverskridande avhandling av större format.
Gustavssons essäer handlar om litteratur men de är inte första hand litteraturkritik utan civilisations- och kulturkritik. Litteraturen är för honom ett medel att ta sig bortom samtiden och hitta annan och högre dimension av tillvaron. Jag delar inte Gustavssons låga aktning av samtiden. Jag hör till dem som anser att modern naturvetenskap är det bästa som hänt mänskligheten. Den, inte mystiken, är medlet att bota lidande.
Men det hindrar mig inte från att läsa Det stora okända med utbyte och med nyfikenhet följa med på Gustavssons metafysiska resa bort från den dagligen givna verkligheten och mot något nytt och annat.