Litteraturämnets egna historia

De båda uppsaliensiska litteraturprofessorerna Claes Ahlund och Bengt Landgren har med sin studie om den svenska akademiska litteraturundervisningen 1890—1946 lämnat ett voluminöst bidrag till sitt eget ämnes historia.Claes Ahlund, som är verksam vid Högskolan i Gävle, svarar för ett inledande hundra-sidigt avsnitt om litteraturämnets etableringsfas fram till och med första världskriget. Därefter tar Bengt Landgren vid och skildrarämnets utveckling under det följande kvartsseklet.Visserligen är det den akademiska litteraturundervisningen som står i fokus, men det sker genom ett mycket brett tematiskt anslag. Såväl grund-utbildning, doktorsavhandlingar, kurslistor och seminarieserier redovisas ingående. Boken kan därför, även om det kanske inte har varit författarnas avsikt, läsas som ett helt ämnes disciplinhistoria. Särskilt bereds disputationerna och betygsutlåtandena stort utrymme.Samlingsnamnet estetikDagens akademiska ämnen konstvetenskap och litteraturvetenskap samlades ännu för knappt hundra år sedan i ämnet estetik med konst- och litteraturhistoria. Spänningarna inom detta mångskiftande ämne blev allt större vid1900-talets början, men likafullt dröjde det ända till 1917—1918 innan ämnet vid universiteten delades i konsthistoria med konstteori respektive litteraturhistoria med poetik.August Hahr blev i Uppsala förste innehavare av konstprofessuren medan Schück kvarstod på den andra ytterligare några år. Vid Stockholms högskola hade dock en professur i det självständiga ämnet litteraturhistoria inrättats redan 1899 med Oscar Levertin som förste innehavare. Levertin avled redan 1906 och efterträddes tre år senare av Karl Warburg.Schück av stor viktHenrik Schücks betydelse för utvecklandet av litteratur-historien som en självständig disciplin kan inte överskattas, och föga överraskande tilldelas han en central roll i studien. "Ingen annan enskild aktör betydde mer för litteraturhistorieämnets emancipation från estetikämnet och för dess inriktning än Schück", konstaterar Ahlund.Schück blev professor i Lund 1890, men återkom åtta år senare till Uppsala för att efterträda Carl Rupert Nyblom. Omgående kom Schück att omgestalta litteraturämnet, efter bara några år hade t ex kurslitteraturen nästan helt bytts ut. Komparatismen blev genomgående en teoretisk utgångspunkt för Schück och hans elever. Följaktligen tillmättes den allmänna litteraturhistorien en större betydelse än den svenska, även om forskningen inte sällan bedrevs inom det nationella sammanhanget.Stark historiseringMed Schück inträdde en stark historisering av ämnet, vilken dock inte alls märktes i Lund, där Schücks efterträdare Ewert Wrangel tvärtom deklarerade att den historiskt-komparativa aspekten av litteraturstudiet borde "underordnas den estetiska". År 1920 avgick Schück med pension. I hans planer ingick att sätta sina två främsta lärjungar — Anton Blanck och Martin Lamm — på lärostolarna i Uppsala och Stockholm. Och med den föresatsen lyckades han, även om han helst hade sett att Blanck hamnat i Stockholm och Lamm i Uppsala. Det kom att bli tvärtom.Lamm efterträdde 1919 Karl Warburg i Stockholm, medan Blanck — i konkurrens med göteborgaren Sverker Ek och lundensaren Albert Nilsson — erhöll professuren efter Schück i Uppsala några år senare. Blanck — vars avhandling Den nordiska renässansen enligt Schück var "den afgjordt bästa, som i detta ämne ventilerats vid ett svenskt universitet" — intresserade sig främst för den svenska 1700- och 1800-talslitteraturen. Denna inriktning märktes även hos hans elever, vars avhandlingar påfallande ofta ägnades dessa århundraden.Flertalet skiften i LundGenom Schücks och senare Blancks långvariga lärostolsinnehav fick litteraturämnet i Uppsala en naturlig kontinuitet. I Lund skedde flera skiften. Fredrik Böök lämnade professuren 1923 efter bara tre år för att efterträdas av Albert Nilsson, vars långvariga sjuklighet (tbc) medförde att vikarier ofta fick inkallas.Den dominerande gestalten i Lund blev Olle Holmberg, som tillträdde professuren 1937 (efter Nilsson som avlidit 1936) och innehade den fram till 1959. Göteborg präglades, liksom Uppsala, av en personmässig kontinuitet. Otto Sylwan var professor i tre decennier (1901—1931). Efter en hård strid kom han att efterträdas av Sverker Ek, som hade inkompetensförklarats av en av de sakkunniga, Anton Blanck, som i stället kämpade för sin egen elev Victor Svanberg.I Göteborg inträffade en pikant historia 1940, då Folke Westins avhandling underkändes av betygsnämnden. Westin var den ende avhandlingsförfattare i litteraturhistoria under den aktuella epoken som drabbades av denna nesa. Det hårda utslaget förklarar Landgren med att fakultetsopponenten Harald Elovson (eljest ryktbar för sitt angrepp på lärdomshistorikern Johan Nordström) hade slipat alla sina knivar samt att handledaren Sverker Ek hade många fiender även vid sitt eget universitet.Med Blancks professorstillträde i Uppsala inträdde en period av harmonisering mellan litteraturämnet vid universiteten och högskolorna. Schück hade rensat ut all estetiskt inriktad kurslitteratur, men Blanck återinförde redan 1921 Yrjö Hirns Det estetiska lifvet (1913) i kursfordringarna och den nye professorn talade i sina brev gärna om betydelsen av studenternas "ästetiska upp-fostran".ModifieringPå det hela taget finner Landgren att den grundmurade "föreställningen om det sedan Schück estetikfientliga, benhårt historiskt inriktade Uppsala och det esteticerande Lund" måste modifieras. Samtidigt markerar Landgren att skillnaderna i inriktning mellan Lund och Uppsala på vissa områden bestod. Så användes t ex inte Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteratur-historia i undervisningen i Lund, där man i stället begagnade Fredrik Bööks med fleras Svenska litteraturens historia.Över huvud taget är det harmoniseringen och konsolideringen som präglar ämnets historia under tiden 1920—1945. I sin avslutning konstaterar Landgren: "En hög grad av konsensus råder beträffande ämnesavgränsningar samt kriterier och normer för värdering av vetenskapliga prestationer." Först kring 1950 slog bl a nykritiken igenom, och en väsentlig kantring skedde därmed mot olika textualiserande tolkningsperspektiv. Ämnets namnbyte från litteraturhistoria till litteraturvetenskap i slutet av 1960-talet är ett tydligt uttryck för denna förskjutning, som dock alltså inträder först efter den här studerade epoken.Ahlunds och Landgrens studie bygger på omfattande källstudier och är mycket gedigen. De båda författarna har tvivelsutan lämnat många väsentliga bidrag till litteraturämnets 1900-talshistoria, såväl i form av små detaljer som större generella iakttagelser.Exempel på disciplinformeringSom ett exempel på disciplinformering är studien intressant även på ett generellt universitetshistoriskt plan. Därmed inte sagt att den är invändningsfri. Även om detta självfallet är en studie riktad till fackfolk gårdet inte att blunda för att framställningen emellanåt blir aningen katalogartad.Genomgången av disputationerna vi universiteten och högskolorna interfolieras av många betygsnämndsutlåtanden mer eller mindre avtryckta in extenso. Detta har inte alltid varit nödvändigt eller ens relevant. Det är inte utan en viss möda man tar sig igenom de 600 sidorna, men väl vid målet har man dock blivit belönad med åtskilligt av intresse.Tvivelsutan kommer Ahlunds och Landgrens studie att bli ett standardverk.