Ljust om konflikter i sommarhettan

Sara Paborns roman som häromveckan utkom på Brombergs förlag är en uppsluppen berättelse om en familj som plötsligt ställs inför ett nytt faktum: en kär gammal faster dör. Romanen med titel Släktfeber har fått en hel del uppmärksamhet och bland annat valts ut som veckans bok i Malou von Sivers bokprogram på TV4. Det var en mycket glad debutant som gästade tv-studion och berättade att den tagit tre år att skriva, men att det trots allt ändå inte var hennes första försök.

Historien utspelas under några heta sommarveckor på den skånska landsbygden. Huvudpersonen som i likhet med författaren själv arbetar på reklambyrå, reser hem till familjen för att vara med på begravningen. En inte helt otypisk konstellation målas upp där två egensinniga föräldrar tar stor plats utan att lämna så mycket utrymme åt sin enda dotter. Eller åtminstone är det så berättarjaget själv upplever situationen.
Det finns inga tydliga spår av en vilja att göra upp vare sig med den excentriska modern eller med den toklustigt filosoferande fadern som helst gömmer sig i skuggan av sin egenhändigt tillverkade korkek. Ungdomens revolutionslusta om den har funnits, är utspelad. Istället uttrycks här en befriande resignation. Föräldrarna får stöka, bråka och sura bäst de vill... om det är vad de vill. Berättarjaget har samlat tillräckligt med distans för att se på dem om inte alltid med förståelse, så åtminstone med diskret ömsinthet.

Scenen är enkel och stjäl ingen uppmärksamhet från karaktärerna som rör sig där. Miljön är bildlig och som tagen direkt ur ett fotoalbum med sommarminnen. Här syns två hus på en tomt. Det ena huset tillhör föräldrarna och det andra är en skranglig stuga på nitton kvadratmeter som berättaren ärver efter gammelfastern. På gräsmattan tronar en hammock med röda vinyldynor och ett bord som stått ute hela vintern. Vid det slitna bordet dricks det en hel del kaffe. Något avsides växer tallen i vars grenar fadern hängt vinkorkar. När mammans piffiga lillasyster Liljana dyker upp och slår upp sitt rosa tält är spelplatsen komplett.

I fasterns frånfälle måste en ny ordning skapas. Familjen riskerar att falla sönder när centralgestalten som hållit dem samman, inte längre finns i livet. Modern och hennes syster kan omöjligt samsas. Liljana gör ett försök att försonas, men modern är kränkt och alltför stolt. Inte gärna vill hon visa sig besegrad av sin dumma blondin till syster. År av olösta konflikter jäser i sommarvärmen. Uppenbarligen finns en hel del som skaver i bagaget:
"Man tycker att de borde minnas sin historia och hålla ihop. Men kanske en sådan början gör det svårare att stå varandra nära senare i livet. I stället har de alltid hittat anledningar att bråka. Det gäller för övrigt hela min familj. Ingen oförrätt har varit för liten för att hämnas. Inget krig för futtigt att utkämpas. Stridslystnaden är vårt familjevapen."
Familjedramat som Sara Paborn beskriver är en kvinnornas konflikt. Här håller sig männen ur vägen med hammare och tumstock i handen. Tonen är munter och lättsam och uppehåller sig inte länge vid ledsamheter. Värmen och hjärtligheten skiner trots allt igenom.

Det går att känna en hoppfull, stark och positiv våg i Släktfeber. Vid sidan av familjefejden, handlar boken också om självförvekligande. Berättarjaget bär på en oförlöst dröm om att bli författare. Mötet med de sina, hur påfrestande de än kan vara, gör henne klokare och hjälper henne till insikt:
"Man kan inte lämna sina drömmar ensamma för länge. De måste vaktas och skötas om, annars kör livet över dem med sin oförfärade framfart."
Den ljusa sensmoralen i Sara Paborns Släktfeber blir således att drömmar kan bli till verklighet om man hittar den där felande biten av sig själv.

Ljust om konflikter i sommarhettan

Sara Paborns debutroman kretsar kring konflikter, men har en ljus sensmoral, konstaterar Charlotte Vybiral.