LO och den sociala välfärden i Sverige

I samband med att LO 1998 firade sitt 100-årsjubileum togs initiativ till ett stort projekt om "Svensk fackföreningsrörelse efter andra världskriget".
Budet att skriva historiken om LO:s egen ekonomiska politik och organisationens olika försök att påverka den statliga politiken gick till Villy Bergström - själv disputerad nationalekonom men också med en rad anknytningar till LO - inte minst genom både sin far och farfar som varit fackligt aktiva i LO.

Arbetet med att skriva boken hade knappast kommit igång när Villy Bergström blev vice riksbankschef. Först när han avgått 2005 kunde han fortsätta arbetet med boken som för en tid sedan kom ut med titeln Rättvisa, Solidaritet och Anpassning.
Det är en lättläst och pedagogisk bok som Villy Bergström har skrivit. Det är nog inte så dumt att ha varit skrivande chefredaktör om man skall försöka beskriva komplicerade ekonomiska sammanhang - även om Dala Demokraten kanske inte är den bästa av skolor i denna bransch.

Det är en viktig och spännande femtioårsperiod som Villy Bergström täcker genom sin bok - en period då Sverige tar steget från att vara en ganska medelmåttig småstat i Europas utkant till att bli ett land med den nästan högsta levnadsstandarden och mest utvecklade sociala välfärden i Europa.
Det är särskilt under den första delen av perioden - under femtio- och sextiotalen - som utvecklingen i Sverige tar fart: Tillväxten är hög och stabil, arbetslösheten internationellt sett låg, inflationen likaså och utrikeshandeln något så när i balans.

En viktig förklaring till dessa framgångsår ligger i samspelet mellan den socialdemokratiska regeringen och LO - ett samspel där ofta LO är pådrivande inte genom att första hand kräva höga nominella löner utan genom att kräva en strukturomvandling i näringslivet som är själva grundstenen för ökade reallöner.
Villy Bergström beskriver den unika roll som de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner spelade i denna process genom att formulera den analysmodell eller referensram som övertygade både partiledning och LO-ledning och i sista hand de fackliga medlemmarna och väljarna om nödvändigheten att acceptera förändringar för att öka produktiviteten.

Den solidariska lönepolitiken var ett centralt instrument. Genom att kräva samma lön för samma arbete oavsett hur företaget gick så utsattes företag som gick dåligt för en stark press till rationalisering eller eventuellt nedläggning medan företag som i och för sig hade en högre lönebetalningsförmåga kunde tjäna mera och investera och expandera.
Den solidariska lönepolitiken ledde till en stor omflyttning från dåliga till bra företag och från lågproduktiva till högproduktiva branscher och regioner vilket ledde till att produktiviteten i hela samhället ökade.

För att dessa förändringar skulle accepteras krävde emellertid löntagarna att staten på bred front ställde upp och skapade en "trygghet i förändringen" genom hela den arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kom under femtio- och sextiotalen.
Det var detta samspel - denna växelverkan - mellan fack och politik som gjorde att löntagarna i Sverige i långt högre grad än i andra länder accepterade strukturförändringar. " (D)en solidariska lönepolitiken(är) strängt taget en genomgripande näringspolitik" skriver Villy Bergström.

Men under åren kring 1970 förändrades perspektiven. Även Sverige påverkades av den vänstervåg som rullade fram över vår del av världen. Vi fick en vild och stor strejk uppe vid LKAB. Allt fler - inte minst LO centralt - ställde krav på en aktiv näringspolitik. Staten skulle själv engagera sig i näringslivets strukturomvandling.
Allt fler ställde också krav på att löntagarna själva mer eller mindre direkt skulle få del av de vinster i företagen som den solidariska lönepolitiken ledde till.

Till en början sågs förslagen om löntagarfonder som ett sätt att genom återhållsamma avtal öka kapitalbildningen. Till och med folkpartiet uttalade sig positivt om fonderna.
Men frågan fick alltmer en ideologisk tyngd. LO utsåg Rudolf Meidner till den som skulle utforma ett konkret förslag. Hans "partner" som LO-ekonom - Gösta Rehn - hade lämnat för ett jobb på OECD och Meidner gick nu själv till verket med all den logiska stringens som han besatt.

Villy Bergström beskriver hur partiledningen egentligen hade svårt att ta denna fråga till sig och alltför sent insåg dess politiska sprängkraft. Jag arbetade då på Finansdepartementet och bevittnade själv hur Sträng inför sina medarbetare uttryckte stor tveksamhet till idén. Själv hade jag skrivit några rader om fonderna i 1975 års Långtidsutredning men Sträng, som var en noggrann finansminister, letade reda på dem i manuskriptet och strök dem helt sonika.

Villy Bergström vet också att berätta att Meidner beklagat sig över att han försökt få träffa Olof Palme för att berätta om fonderna men aldrig fått någon tid.
Detta är egentligen en fantastisk situation: Det som skulle visa sig bli en av de största politiska frågorna under sjuttiotalet och den fråga som enligt Sträng gjorde att partiet förlorade valet 1976 ville partiledningen och regeringen initialt inte ta i. När man ändå till slut tvangs göra detta så skedde det utan engagemang och inlevelse.

En möjlig förklaring till detta kan vara att relationerna till LO successivt hade försämrats under sjuttiotalet och att regeringen inte ville att de skulle bli ännu sämre genom att ta en mer eller mindre öppen konflikt med LO i fondfrågan.
Särskilt de s k Haga-överenskommelserna under 1974 och 1975 hade bidragit till en ökad spänning mellan partiet och facket.
Efter valet 1973, som resulterat i en jämvikt mellan blocken i Riksdagen, försökte Palme åstadkomma överenskommelser över blockgränsen i viktigare frågor.

En sådan gällde skattepolitiken där särskilt folkpartiet hade angripit regeringen för att inte vilja justera skatteskalorna men hänsyn till inflationen. Denna smyghöjde skatterna på ett sätt som politikerna inte beslutat om.
Palme inbjöd till överläggningar på Haga slott. Först ställde bara folkpartiet upp, sedan deltog även centern.
Den tanke som regeringen ville pröva var att sänka de direkta inkomstskatterna vilket skulle finansieras genom en höjning av arbetsgivaravgifterna.

Dessa höjningar skulle sedan "avräknas" i de pågående avtalsförhandlingarna - då i första hand av LO - så att effekterna på företagens totala kostnader skulle bli begränsade. Därför deltog bl a LO-ledningen också i dessa överläggningar.
Men LO gillade aldrig den fördelningspolitiska profilen i skattesänkningarna. Och när det kom till kritan var man inte heller beredd att i avtalskraven ta särskilt stor hänsyn till de höjningar av arbetsgivaravgifterna som finansierade medlemmarnas skattesänkningar. Vi fick också en rekordstor kostnadsökning i Sverige under 1976 vilket föranledde en rad devalveringar under kommande år.

Som tjänsteman i Finansdepartementet följde jag nära Haga-överläggningarna men LO låg hela "lågt" när frågan diskuterades på det politiska planet. Jag vet att partiets verkställande utskott hade egna överläggningar med LO. Men här sitter vi alla med ett problem - nämligen att det finns så lite dokumenterat om de mer eller mindre regelbundet återkommande överläggningarna mellan partiet och fackföreningsrörelsen. Det finns inga protokoll eller minnesanteckningar. Vad jag vet förde inte heller någon av deltagarna egna minnesanteckningar som kan ligga till grund för framtida forskning.

De är inte heller så väl täckta i de memoarer som kommit ut om denna tid. Villy Bergström har därför varit hänvisad till tryckta kongressrapporter, debattböcker och artiklar. Det har fört honom ganska långt - så långt det går att komma med de källor som nu finns tillgängliga. Men det blir trots allt ett "utanförperspektiv" som väcker en nyfikenhet på det som egentligen sades när det verkligen brände till - för det måste det ju ha gjort då och då - inte minst under "löntagarfondsåren" och t ex när den nya socialdemokratiska regeringen reducerade löntagarnas köpkraft genom jättedevalveringen 1982.

Jag för min del väntar med viss spänning på andra delen av Anders L Johanssons återgivande av hans omfattande intervjuer med Gunnar Sträng.
Han behövde ju inte föra några anteckningar. Han kom ihåg allt ändå.
Frågan är om Sträng vid dessa intervjuer släppte på sin självkontroll och berättade om hur det verkligen gick till.
Vi får väl se.

LO och den sociala välfärden i Sverige

En viktig period i svensk nutidshistoria skildras i Villy Bergströms bok om svensk fackföreningsrörelse efter kriget, skriver Carl Johan Åberg.