Lokal litterär eld

Tanken att lyfta fram ett antal författare från en specifik geografisk ort kan vara intressant i den meningen att det, paradoxalt nog, skulle kunna påvisa något så diffust som det gränsöverskridande i litteraturen. Ty kanske man hos böcker som utgår från en viss plats på kartan, litterärt sett, finner just att en sådan bestämmelseort kan betyda så lite. I vilket fall är antologin I språkets hus som utkommer i höst, där inte mindre än 63 skribenter med anknytning till Uppsalaregionen medverkar - bland annat journalister, poeter, forskare, romanförfattare, bibliotekarier och kritiker - av ett slag som skulle kunna antyda detta.

Denna aktuella textsamling, som andas något av skrivarverkstad och brainstorming, är redan från början en rätt omväxlande upplevelse; i synnerhet när de olika texterna och genrerna varvas mer eller mindre fritt utan hänsyn till varandra. Här trängs renodlad skönlitteratur - poesi, noveller och dramatik - med föredrag, texter om skrivandet som sådant, dagboksutdrag och avdelningar ur vetenskapliga uppsatser.

En antologi som spretar åt alla håll kan aldrig kännas riktigt fullständig. Texternas korta längd gör att de enskilt betraktade kanske inte så ofta är något i sig och skulle ha behövt en sammanlänkande idé utöver skribenternas geografiska position att luta sig mot: kanske ett gemensamt tema. Men med det sagt, finns ändå en del alster här (främst bland prosatexterna) som höjer sig över den brokiga helheten. Till exempel Carola Hanssons idéutkast till en bokinledning - A Killed Darling? - som har en språklig lyster och bångstyrighet som väcker genklang; Elsie Johanssons Glasburken, som på vacker ordkonst återger ett minnesflöde under en tågfärd; eller Ola Larsmos novell Vitt, som skildrar mötet mellan en svensk och två mauritier på kortbesök i ett svinkallt Sverige.

Ett antal av texterna - det rör sig ibland om utdrag ur större helheter - handlar om skrivandets process och utgivandet av böcker i allmänhet. Dessa ofta pedagogiskt upplagda alster håller sig mest på en grundläggande nivå som riktar sig till den skrivande novisen. Bland de skribenter som behandlar litterära frågor gillar jag Annika Thors betraktelse om hur den historiska romanen kastar ljus över samtiden. Jag tycker också om Eric Dickens enkla föredrag Hur det känns att vara litterär översättare som på klar och redig svenska kortfattat ger oss en inblick i översättarens hantverkskonst. Och jag gillar Johan Svedjedals litteraturvetenskapliga betraktelse kring Karin Boyes För lite.

Jag får under läsningen för mig att antologin inte lika mycket som den försöker svara på frågan om vad en Uppsalaförfattare är försöker ge en bild av vad ett litterärt klimat i ett Sverige av i dag kan vara. Att texterna kommer från just den aktuella regionen – Uppsala med omnejd – märker man nämligen inte mycket av. Någon särskild litterär tendens vill jag inte tala om heller, eftersom för få av bidragen känns riktigt fullbordade. Kanske gäller detta i synnerhet inom poesin.

Några poeter som dock har ett tonfall som faller mig på läppen är Azril Bacal, vars dikter är översatta och tolkade till svenska av poeten själv och Anna-Pia Norman; några dikter av Emma Hortlund; samt Enrique Arandas vädjande klagosånger. Jag ska inte heller glömma att nämna Kaberi Mitras bidrag, som växlar mellan prosafragment och ett slags centrallyrik.

Den som är svag för det lätt fragmentariska eller kortfattade kommer alltså att tilltalas av formen. Om man bortser från sådant som litterär kvalitet, kan man ändå tycka att det engagemang som kan spåras hos eldsjälar och skribenter här har ett visst värde. Jag får känslan av att själva antologin är en sorts hyllning till skrivandet och dess vånda mera än det berör en viss litterär strömning.

De frekvent förekommande korrekturfelen i utgåvan gör också sitt till för att störa läsningen; det är snart sagt svårt att finna en text som är fri från stav- eller slarvfel. Det stärker intrycket att den i första hand är gjord för en begränsad publik av nära anhöriga. Och ändå kan den, som Ola Larsmo påpekar i sitt förord, ha sitt värde som en sorts tidsdokument som bevarar och arkiverar stilar från vitt skilda erfarenhetsområden i början av 2010-talet.

I språkets hus är alltså knappast en provkarta på i vilken mån Uppsala är en stad att räkna med litterärt sett, jag tror inte den säger så mycket om stadens litterära potential. Men som resultat av en kollektiv ansträngning av skrivande viljor får man väl betrakta den med en viss entusiasm.