Vaknar, sätter fötterna på ett ännu kyligt verandagolv, ser daggen glittra och dagen vakna. Promenerar tillsammans ner mot vattnet. Lekande barn. Lena klippor, kisande ögon, vågskvalp, nektariner och evigt cirklande måsar. En glänta i skogen, småkakor, samtal och fågelkvitter. Sängens svalka, hud med saltsmak och förmiddagsnärhet. Eftermiddagsdopp, regnsmatter och mörka moln som slukas av det ljusa ovanför.
I sin sjätte diktsamling Vi vaknar fortsätter Eva Ribich konsekvent söka den direkta enkelheten som ska gå in i läsaren på samma sätt som ett ögonkast mot solen en mjukkblå dag. I avsnitt om tre eller fyra korta rader skissas en lycklig, ja, nästan perfekt, dag fram, omgiven av många tomma sidor som om glädjen krävde en luftspalt för att inte skadas av allt som rimligen omger den men inte syns.
Det är ett modigt på gränsen till vansinnigt projekt att gestalta en lycka som inte möter någon annan friktion än den självklara invändningen att den inte varar för evigt. Eva Ribich gör en långsam inandning, och andas ut. Inte mycket mer.
Jag läser och jag läser om och väntar mig att bilder som ”Vi går in i skogen/undan ljuset//Följer stigen/som har blivit” eller regnmolnen som skymmer en del av den lyckliga dagens eftermiddag ska bli något annat än det de är, men det finns likson inga undertoner i Ribich raka diktvärld. Transparensen är i det närmaste total: här har du en lycklig dag, det är bara att tugga i sig.
Lycka fungerar egentligen bäst i popmusik. Det är väldigt svårt att skriva fram någonting som Beach boys God only knows (som är ett ovanligt lyckat exempel) i text utan att resultatet tyngs av sin egen futtighet. Eva Ribich låter lyckans tillfällighet vara den enda kontrasten:
En fågel väcker oss
med sin röst:
Ni får en dag till
Och visst är förgängligheten livets stora tragedi, men eftersom den är latent gör den inte så mycket för helheten som blir en smula tunn. Men jag är inte säker. Vi vaknar är så textlätt och snabbläst att den blir som en singel som går på repeat.
Och till sist hör jag faktiskt något bland de tomma sidorna. En försiktigt accelererande stämsång, cello, flöjt, saxofon, klarinett och ett bitterljuvt valthorn. Men jag skulle vilja vrida upp volymen.