Lyrik kring de stora livsfrågorna

Det är en diger och mycket dekorativ bok som jag har framför mig: Insidor. Dikt och ande i vår egen tid, utgiven av poeten och kulturskribenten Maria Küchen respektive professorn och litteraturvetaren Christer Åsberg. Mellan spirande gröna pärmar presenteras i bokstavsordning 242 dikter av 137 svenskspråkiga författare. Slingor och arabesker i en blekare grön nyans löper vid sidan av trycksvärtan som en utsmyckning av bladen. Papperskvaliteten är hög och skvallrar om att denna antologi är tänkt att läsas mer än en gång; att bläddras fram och tillbaka i; att användas.

De äldsta bidragsgivarna är födda på 1890- och de yngsta på 1970-talet; ett flertal är kanoniserade svenska diktare, såsom Boye, Gullberg, Tranströmer, medan andra har debuterat under de två senaste decennierna, till exempel Johannes Anyuru, Lina Ekdahl, Katarina Gäddnäs. Kända och mer okända, äldre och yngre, samtliga ägnas de kortfattade presentationer, i vilka jag dock saknar konsekventa källhänvisningar. Denna bredd hör däremot till det som jag uppskattar i Insidor: Jag får korn på flera poeter som var obekanta för mig förut.
Vad som förenar dem alla är att de berör livets andliga dimensioner och därmed inbjuder till diskussioner av existentiella frågor. Detta är åtminstone tanken. Küchen/Åsberg skriver i förordet: "/?/ vi tror framförallt att Insidor kan vara utgångspunkt för samtal, studier och meditationer, inte bara i kyrkliga sammanhang utan i många verksamheter och nätverk, där reflektioner kring någon eller några av dikterna kan leda till fördjupning av relationer och mänsklig insikt." I första hand är det en kristen - ibland trosviss, ibland tvivlande - livsåskådning som här kommer till uttryck, och vissa dikter påminner nära om bön eller utgör psalmtexter. Förvånande nog lyser Birgitta Trotzigs katolskt färgade texter med sin frånvaro. Längst bak i boken återfinns såväl ett "Bibelregister", där Bibelställen associeras till något eller några av textbidragen, som ett "Temaregister", där man under ord som exempelvis "advent", "altare", "ande", "ansikte" hänvisar till någon eller några av de ingående dikterna.
Men åtskillig av denna poesi låter sig varken läsas i ljuset av kristendomen eller någon annan specifik religion, utan kretsar helt enkelt kring de stora livsfrågorna utan att antyda några svar. Hit hör till exempel följande formidabla rader om vanmakt ur Harry Martinsons Aniara: "Livet och döden, de två storslösarna / spelar i natten med höga tal. / Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser / alltid bort, till ständig förskingring."

Trots allt rör sig ändå flera av författarna inom en gemensam ämnessfär med följden att språkets och fantasins variationsrikedom ibland framträder med en fascinerande tydlighet. Efter att ha läst antologien från pärm till pärm är jag till exempel fullt klar över att änglar kan anta ett oändligt antal skepnader: Det finns sådana som till det yttre liknar en lök, en katt; sådana vars vingsidor "blir svagfärgat blå som penicillinets mögelsporer" då de lutar sig över ett sjukt barn, och sådana som är av trä "med bruten vinge och glorian som en hatt".

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om en antologi av detta slag riktigt behövs? Är det inte strängt taget lättare att skilja ut den poesi som inte i någon mening berör människans insida; än den som gör det? Ligger det inte i poesins natur att på ett eller annat sätt snudda vid de existentiella frågorna? Jag tror absolut att dikter kan fungera som underlag för tankar och samtal av det slag som redaktörerna skisserar i inledningen. Men att detta skulle förutsätta ett särskilt urval är jag däremot mer tveksam till.

Lyrik kring de stora livsfrågorna

Att tankar och samtal om existentiella frågor skulle förutsätta ett särskilt urval dikter är jag tveksam till, skriver Maria Wennerström Wohrne, apropå boken hon läst.