Lysande om cricketsportens historia

De flesta brittiska premiärministrar under 1900-talet har brunnit för något distinkt fritidsintresse. Stanley Baldwin älskade sina vandringsturer, Sir Alec Douglas Home var en mästerlig flugfiskare, Winston Churchill målade tavlor och Harold Wilson spelade golf.
Egentligen är det bara Margaret Thatcher och Tony Blair som tycks ha saknat alla intressen vid sidan av sin maktutövning. John Major som efterträdde Margaret Thatcher var redan under sin aktiva tid känd som en älskare av cricketsporten i alla dess dimensioner. När han förlorade underhusvalet 1997 och avgick som premiärminister, meddelade han helt sonika att han avtågade för att se en grevskapsmatch. Han har sedermera beskrivit sin avmarsch som en befrielse enär han kunde "step back into the pleasure of cricket as if it had never been interrupted by the rude reality of politics".

John Major har i dagarna utkommit med ett verkligt magnum opus som bär titeln More than a game - the story of cricket´s early years. Major inbjuder till en detaljrik expose av cricketsporten från 1500-talet fram till första världskriget. Detta är en lärd och källkritisk skildring,
särskilt från sportens upprinnelse, om vilken Major konstaterar att vi faktiskt nästan inte vet någonting utom att ordet då stavades "creckett".
När cricketsporten sköt fart efter puritanernas glädjedödarregemente på 1600-talet, började sporten få en struktur och regler. Styrkan i John Majors bok är hans förmåga att ge cricketsportens utveckling ett kulturhistoriskt
ramverk.

Historien är fylld av säregna anakronismer. På 1700-talet hände det att kvinnor spelade cricket iförda stora hattar. (Detta är något jag f ö endast själv upplevt under en turnering i Helsingfors där mitt eget lag åkte på storstryk av en dödlig kombination av sydafrikanska, australiensiska
västindiska och finska damer). Jane Austens far, som var en lärd prästman, organiserade cricketmatcher för sin familj och sina elever - inklusive de kvinnliga. Författarinnans systersöner spelade cricket på grevskapsnivå. Hennes favorit Edward Knight var till exempel en av de första att "bowla" det vill säga kasta bollenmed rak arm - en pendelrörelse som idag blivit en del av regelverket.

Major hymlar inte med att sportens spridning var beroende av att den vann den besuttna klassens hjärta. Likaså fanns där drag av snobberi. The White Conduit Club - föregångare till Marylebone Cricket Club, allmänt känd som MCC - hade som gyllene regel "None but gentlemen ever to play".
Men som Major skriver, de bästa spelarna var ofta de unga lordernas tjänstefolk. Boken tecknar t ex ett levande porträtt av "Lumpy" Stevens som tjänstgjorde som trädgårdsmästare hos cricketfantasten Earl of Tankerville. I över hundra år separerades "gentlemen" och vanliga dödliga "players" från varandra på Lords - den nationella cricketarenan. Denna sregel kvarstod ända fram till 1963. Eftersom de båda spelargrupperna hade skilda omklädningsrum möttes understundom två slagmän från motsatt bakgrund men i samma lag för första gången ute på själva planen.

Ingen skildring av cricketsportens historia vore fullständig utan ett porträtt av sportens störste genom tiderna - WG Grace. Hans fenomenala rekord om 839 "runs" över 7 dagar stod sig i mer än ett kvartssekel. Denne gigant som föddes 1848 spelade alltjämt för sitt lokala lag vid första världskrigets utbrott. John Major tecknar skickligt och evande denne gentleman som likväl visste när han skulle vara något mindre gentlemannamässig.
Sammanfattningsvis har Storbritanniens förre premiärminister åstadkommit en av de bästa presentationer av cricketsportens historia som nått trycket. Det går inte att ta miste på författarens bubblande entusiasm. Samtidigt är han tillräckligt mycket "scholar" för att också ge boken en
anständig vetenskaplig halt. Jag hade förmånen att möta John Major under hans besök i Stockholm 1993. Detta sammanföll med att Englands lagkapten under dramatiska former avgick från sin post. Jag dristade mig att föra fram min blygsamma åsikt att Oxfordshires dåvarande coach kanske kunde vara en tänkbar efterträdare. Det lyste till i den brittiske premiärministerns ögon och jag fick mig till livs en tio minuters sammanfattning av hans värdering av alla de åtta kandidater som han ansåg kompetenta till posten. Till slut konstaterade han dock lakoniskt att detta var ett fält där han dessvärre helt saknade inflytande.

Lysande om cricketsportens historia

John Major har skrivit en mästerlig presentation av "överklassporten", skriver Wilhelm Engström.