Lysande om liv i dödens närhet

"—Du och jag också mamma, säger Tuelo. Vi kommer också att dö för vi är sjuka jämt.Patience låtsas att hon inte hör honom. Det här är inte en diskussion som hon har någon lust att ha med sin sexårige son. Det är något som hon knappt klarar av att tänka på själv."När Patience Botshelo var som allra sjukast vägde hon inte mer än tjugoåtta och ett halvt kilo. Om hon hade levt någon annanstans i Afrika än just Botswana hade aids­epidemin tagit hennes liv innan hon hunnit fylla trettio år. Men hon fick en sista chans och hon tog den.I Några dagar till beskriver DN-reportern Anna Koblanck ett liv i dödens ständiga närhet. Men också ett liv fyllt av helt vanlig vardagsglädje och vanliga vardagsbekymmer. I månader har hon delat liv och till och med sovplats med bokens huvudperson Patience, en ung småbarnsmamma som vuxit upp på landsbygden och försöker skapa sig ett liv i huvudstaden. Koblanck har sett aidsepidemin så nära man kan komma , och därtill i ett av de mest drabbade länderna. Det gör henne ovanlig som reporter ochförfattare men också som människa. Hon har tidigare bland annat bott i Swaziland och studerat i Oxford med inriktning på utvecklingsekonomi och afrikansk politik. Hon skriver initierat, rappt och oförskräckt.Och det finns hopp. Botswana har en aidspolitik och ett program som går ut på att nå alla drabbade med gratis mediciner. Dit är det långt kvar. Men: Botswana har inte råd att inte behandla sina aidssjuka, det är den policy som faktiskt drivs. Genom profylax går det att minska risken att en hivpositiv kvinna överför smittan till sitt barn vid förlossningen. Risken minskar med femtio procent. Gab­riel Anabwani, läkare sedan mer än trettio år, har sett katastrofhotet växa fram lavinartat. Han är övertygad om att om man kan förhindra smitta mellan mödrar och barn finns det en framtid, i alla fall för barnen. Det brådskar.Boken ger många bra och grundläggande fakta, som ofta annars lätt blandas ihop. Hiv är inte detsamma som aids, det är det virus som kan orsaka immunbristsyndromet aids. Det slår hårt mot den typ av vita blodkroppar som är särskilt viktiga för immunförsvaret. Hur många av dessa s k T-hjälparceller en människa har kvar går att mäta. Det säger också en del om hennes chans till överlevnad. Det känns overkligt att i boken höra tjejerna på kliniken jämförasina värden med en galghumor som bara kan utvecklas i extrema situationer. En överlevnadsteknik i sig.Kostlig är också Patiences beskrivning av en kurs på "kristen" grund, där man får höra om sjukdomen som ett Guds straff och hur riskabelt det är med kondomer ? Och hur hon i sin vitglödgade vrede ändå lyckas skratta åt den makabra fördomsfullhetens "hjälp­insatser" och lämna dem bakom sig.Ett framtidshopp på längre sikt är möjligheten att utveckla ett vaccin. Det stora hoppet.Men precis som när det gäller bromsmedicinerna är frågan i vilken utsträckning de kommer att göras tillgängliga där de bäst behövs: "Enligt forskarna satsas det alldeles för lite resurser i jakten på ettvaccin mot hiv. Eftersom aids har blivit en sjukdom som drabbar framför allt den fattiga delen av världen finns det risk för att läkemedelsföretagen inte ser någon potential i en framtida marknad för ett vaccin. Det kan vara mera vinstgivande att forska fram nya läkemedel mot hiv, för vilka man kan ta ut fullt pris i den rika delen av världen."Hittills har utvecklingsländerna fått vänta i genomsnitt tjugo år på nya vaccin som kommit västvärlden till godo, säger Koblanck. Först då har patenten på vaccinen löpt ut och priset sjunkit.Det står nu och väger mellan cyniskt vinstintresse och hopp för den afrikanska kontinenten. Och därmed för västvärlden. För hur länge tror vi att vi kan huka i vårt hörn?En resistent form av hiv hotar oss alla, det borde egenintresset tala om för oss, även om vi är aldrig så oemottagliga för humanitära skäl.Anna Koblanck har gett oss en bra och effektiv faktabok, som inte känns tung och späckad och därtill ett lysande mänskligt reportage. Här blir det aldrig fråga om att "orka" läsa om eländet. För orken står Patience Botshelo och Anna Koblanck. För humorn också, för den delen. Den speciella sort som kommer av att stå pall mot döden och blir till ett mycket effektivt vapen. Vi har inte råd att inte läsa den här boken.