Lysande satirisk amerikana

Lolita. Alla kan handlingen. Introvert gentleman från det gamla Europa besöker det unga USA, fascineras av dess brådmogna vulgaritet och släpper alla hämningar, blir häftigt förälskad i en tolvårig flicka som han kidnappar och tar med på en vansinnig lustresa kors och tvärs över kontinenten. Rysk-amerikanske Vladimir Nabokovs (1899-1977) skandalomsusade roman från 1955 är en klassiker, ett under av artistiskt raffinemang.
Få författare har som Nabokov vinnlagt sig om stilen, om språkets rytm och ordens valörer. Och få författare har som Nabokov haft sådan otur med sina svenska översättare. De två första utgåvorna av "Lolita" var så usla att Nabokov anlitade advokat för att få dem tillbakadragna. 1959 eldades de upp på Lövsta soptipp tillsammans med den rent oläsliga tolkningen av "Pnin". Året därpå översattes "Lolita" igen. Nils Holmbergs översättning har sedan legat till grund för alla senare utgåvor. Tyvärr innehåller också den en lång rad luckor och översättningsmissar.

När Bonniers nu inleder sin ambitiösa klassikerutgivning i pocket (tolv titlar bara denna vår!) med just "Lolita" är det därför glädjande att konstatera att den truliga gottegrisen fått en total make-over. Aris Fioretos nyöversättning är både utmärkt och komplett. Här schabblas ingenting bort, inte en anspelning, inte en alliteration. Möjligen är Fioretos på sina ställen väl bokstavstrogen. Holmberg tog sig sina friheter men fick också snäppet bättre flyt. Fast skillnaden är hårfin, en smaksak kanske.
Att översätta denna ytterst formmedvetna sak måste har varit som att lösa ett gigantiskt korsord. Nabokovs romaner var aldrig blott och bart produkten av hans egen fantasi, impulserna kom alltid utifrån. Lånen redovisas implicit i texten, och åtskillig möda har lagts på att försöka hitta alla dolda referenser till filmer, popdängor, annonser, tidningsartiklar och böcker som fylkar sig på sidorna. Texten är full av listigt inflikade gåtor, och den som roas av att dechiffrera dem blir rikligt belönad. Det säger förstås något om berättarens självbild när man av en anmärkning i förbifarten om Lolitas klänning - via en omständlig associationskedja från Marilyn Monroe till en klassisk kalkonrulle - kan sluta sig till att Humbert Humbert, denne kloak av grumliga drifter dolda bakom ett stillsamt leende, i hemlighet identifierar sig med monstret i "Skräcken i Svarta Lagunen".

Nabokovs största inspirationskälla förblev dock oupptäckt till så sent som för ett par år sedan, då en kritiker kunde visa att författaren lånat såväl pedofiltemat som namnet på sitt flickebarn från en okänd föregångare, en tysk dussinförfattare. Vilket möjligen förklarar varför Humbert gång på gång understryker att han talar om "Lolita, denna Lolita, min Lolita", som "fullständigt överskuggar" alla andra lolitor. Det har han helt rätt i. Nabokovs roman blir självfallet inte sämre bara för att den råkar ha en konstlös förlaga. I den mån "Lolita" är ett plagiat så rör det sig om ett oändligt förädlat plagiat, något att vara tacksam för.

Men självklart checkar man inte in på alla dessa anonyma motellrum bara för att lägga pussel. Här finns ju en gripande historia också. Oerhört tragisk, väldigt komisk, psykologiskt knivskarp och lysande satirisk amerikana, allt på samma gång. Vem är hon, Lolita? Ängel eller demon? Frågan är felställd. Lolita finns inte. Den förföriska nymfetten existerar bara i Humberts fantasi, förblindad av sitt begär kan han bara se henne insvept i erotiska dimmor. Endast glimtvis skönjer vi den verkliga Lolita genom töcknet, Dolores Haze, en helt vanlig, trumpet tuggummituggande tjej med tennisracket och tubsockor. Då spricker man av ömhet och medlidande.

Bokens egentliga huvudperson är Humbert Humbert. Den gode, avskyvärde, torre, passionerade, rörande, hämmade, lustige, cyniske, löjlige, eländige, fördärvade, beräknande Humbert. Humbert med sin smäktande violin och sitt prunkande blomsterspråk, sitt brinnande begär och plågade hjärta. Humbert är ett specialfall, en moralisk spetälska, en kriminell. Men hans begär är allmänskligt, det är det hänsynslösa egoistiska begäret hos var och en som någon gång sagt "kosta vad det kosta vill". Det hör till Nabokovs geni att han på ett så självklart sätt får oss att känna med, rent av känna igen oss i denna flåsande galning, utan att för den skull sympatisera med hans brott.
Nabokov skylls ofta för att vara en cerebral författare. Men "Lolita" är mer än något annat en bok med stort hjärta.

Lysande satirisk amerikana

Vladimir Nabokovs tragiska, komiska och satiriska roman Lolita har på ett utmärkt sätt nyöversatts till svenska av Aris Fioretos, skriver Fabian Kastner.