Det går i varje fall inte att anklaga Jonathan Franzen för att överrumpla sina läsare. Som förvaltare av Den Stora Amerikanska Romanen håller sig Franzen till den vinnande formel som gav honom världsrykte med genombrottet ”Tillrättalägganden”. Ämnen och personer byts ut, men i stora drag ser tegelstenarna likadana ut. I nya ”Renhet” har föregångaren ”Frihets” miljöfokus ersatts med internetmoralism, men i övrigt följer han mallen.
Det blir ett persongalleri där vit bildad medelklass på väg mot antingen extremism eller letargi får axla tydliga roller som kan kontrastera mot varandra i ett episodiskt berättande där läsaren får krypa in i separata och myllande historier som långsamt och elegant avslöjar vilket av de många parallella spåren som blir det huvudsakliga.
I romanens första del landar vi Oakland, Kalifornien, där 23-åriga Purity ”Pip” Taylor framhärdar på ett värdelöst jobb som telefonförsäljare, lever i ett utmätt och ockuperat hus, har gigantiska studieskulder och är oförmögen att inleda djupare relationer eftersom hon är hopplöst bunden till sin sjukligt krävande mamma som hon ringer varje lunchrast. Men hon är intelligent och när hon lite förvånande får möjlighet att åka till Bolivia som praktikant på The Sunlight Project, som drivs av den farligt karismatiske, globalt beundrande Julian Assange-pastischen Andreas Wolf ser hon en chans att via wistleblower-sektens hackare ta reda på vem som är hennes far, vilket hennes mor vägrar berätta.
I nästa klipp befinner vi oss i Östberlin där Andreas Wolf växer upp i ett partitroget hem som han blir tvungen att lämna för att han häcklar den totalitära staten. Han blir omstörtande poet, lägrar ett femtiotal tonåringar, kärar ner sig och begår ett mord som senare, när han har blivit den virala sanningens fanbärare, blir en mycket farlig hemlighet.
Efter en omskakande orgasm i Bolivia hamnar Pip på nättidningen Denver Independent, som idealisten Tom Aberant har startat som ett forum för klassiskt grävande journalistik. Självfallet sitter alla romanens karaktärer ihop på helt andra sätt än man väntar sig.
Det är enkelt att älska Jonathan Franzen. Och det är lika lätt att avsky honom. Han har med rätta kritiserats för sina reducerande kvinnogestalter och trots att feminism är ett av de teman som dyker upp i ”Renhet” kommer han inte längre än till att radikalfeminism innebär att män kissar sittande. Hans anspråk är alltid megalomana och trots att han är bättre på att skildra den dysfunktionella familjens olyckligt repetitiva mönster förlorar han sig i en storslagen ambition att förklara samtid och närhistoria. Dessutom personifierar han Horace Engdahls surt mottagna kritik av den amerikanska prosan som ängslig genom att nästan tvångsmässigt bita tag i dagsaktuella ämnen.
Men på samma gång är han en lysande berättare med ett sympatiskt uppsåt. Genom att binda samman internetkultur och den totalitära staten i den fängslande Andreas Wolf diagnostiserar Franzen vår tid som hjälplöst förlorad i den glatta ytans fascistoida grepp. Vi söker febrilt efter renhet, efter entydighet, efter enkla heltäckande svar. När vi uppdaterar vår status eller sammanfattar en tanke på 140 tecken drar vi, menar Franzen, en ångvält över oss för att bli plattare karaktärer än vi egentligen är. Man kan invända att en tweet inte är statisk utan ska följas av fler, men Franzen har förstås rätt i att vi lever i en tid som främjar extrema uttryck och ignorerar nyansering. Och hur mänga invändningar man än radar upp kommer man inte ifrån att Franzen får ihop alla sina trådar och kan få nästan vad som helst att bli majestätiskt underhållande.