MĂ„ngfasetterat om omaka par
TvĂ„ komplicerade konstnĂ€rsnaturer och deras spĂ€nningsfyllda liv under den sĂ„ kallade juliÂmonarkin i Paris stĂ„r i fokus i en ny biografi av Benita Eisler. Boken torde vara en skattkammare för musiker, men kan ocksĂ„ lĂ€sas som en fĂ€ngslande roman, skriver Ingar Gadd.
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Benita Eisler: Chopin's funeral (Abacus)
I sommar Ă€r det 200 Ă„r sedan den radikala franska romanförfattarinnan och journalisten George Sand föddes. Hennes relation med den polskfödde kompositören FrĂ©dĂ©ric Chopin stĂ„r i blickpunkten i en nyutkommen biografi av den amerikanska författarinnan Benita Eisler, Chopin's funeral. Den utspelar sig huvudsakÂligen under Chopins landsflykt i Frankrike mellan 1831 och 1849, en tid som sammanföll med den sĂ„ kallade julimonarkin, och bygger pĂ„ vittnesmĂ„l frĂ„n samtida, till exempel mĂ„laren Delacroix, som var en nĂ€ra vĂ€n till Chopin, och pĂ„ brev och recensioner. Eisler blandar liv och musik med stor berĂ€ttartalang och karaktĂ€riseringskonst vilket gör att man lĂ€ser denna vĂ€l underbyggda dokumentĂ€r precis som en fĂ€ngslande roman.
En statsmans begravning
Bokens titel syftar pÄ det inledande kapitlet dÀr vi befinner oss i Paris i oktober 1849 framför Madeleinekyrkan och fÄr bevittna hur folkmassan trÀngs för att fÄ en glimt av Chopins storstilade begravning dit mellan tre och fyra tusen (!) gÀster var inbjudna. Denne den mest private av alla konstnÀrer fick en statsmans begravning. Napoleons gravsÀttning i Invaliddomen nÄgra Är dessförinnan Àr enligt Eisler nÀrmast att betrakta som en generalrepetition ? Vid bÄda tillfÀllena uppfördes Mozarts Requiem och i Madeleinekyrkan fick de kvinnliga sÄngarna sjunga dolda av draperier sedan ett specialtillstÄnd hade utverkats för att kvinnor över huvud taget skulle fÄ sjunga i kyrkan.
George Sand en viktig del
Vid Chopins gravsÀttning pÄ PÚre Lachaise-kyrkogÄrden saknades George Sand, som brutit med honom kort tid före hans död. Det Àr mot bakgrund av detta omaka pars spÀnningsfyllda liv tillsammans och de sociala och politiska förhÄllandena i Paris under julimonarkin som en fascinerande bild av Chopin och hans musik trÀder fram i Eislers bok: den dubbelbottnade personligheten, den geniale kompositören och pianisten och den intressante pedagogen. Men boken handlar nÀstan lika mycket om George Sand och man kan undra hur mycket som funnits av den sjuklige och lynnige Chopins musik i dag utan hennes energi och omsorg.
Ingen aktivist
Styrkan i Eislers bok Àr bland annat att man fÄr en mer mÄngfasetterad bild av och en fördjupad kunskap om dessa komplicerade konstnÀrsnaturer. Chopin brukar fÄ personifiera den romantiske konstnÀren, och som sÄdan tonar han ocksÄ fram pÄ en berömd mÄlning av Delacroix, men han var i verkligheten allmÀnt föraktfull mot tidens romantiska strömningar. Delacroix uppskattade han dock.
Ăven om Chopins polonĂ€ser ofta har uppfattats som maning till uppror var han sjĂ€lv ingen revolutionĂ€r aktivist. Han var patriot och lojal med radikala polska vĂ€nner, men den förmente revolutionĂ€ren Chopin var enligt Eisler rĂ€dd för alla förĂ€ndringar och nĂ€rmast reaktionĂ€r.
Omaka konstnÀrspar
George Sand var politiskt radikal och skrev sina romaner och pamfletter med oförtruten energi i ett rasande tempo nĂ€tterna igenom för att försörja familjen â allt höll uppenbarligen inte mĂ„ttet â medan hans kompositioner var resultatet av en oerhörd perfektionism. Han slösade och levde som en dandy i lyx i salongerna, oftast understödd av nĂ„gon beundrande mecenat, Ă€ven om han tjĂ€nade en hel del pĂ„ sina pianolektioner. (Eisler diskuterar bland annat vad som lĂ„g bakom brytningen mellan paret och anser att ett skĂ€l var att Sand inte stod ut med att Chopin genomskĂ„dat hennes misslyckande som mor. Hon föreföll ha hatat sitt "monster till dotter" och dyrkat sin son.
Ren fiktion enligt Sand
I nyckelromanen Lucrezia Floriani frÄn 1846 har hon skildrat ett omaka konstnÀrspar dÀr misstro och avstÄndstagande breder ut sig. Enligt den chockerade Delacroix förstod inte Chopin att det var hans eget förhÄllande med Sand som boken egentligen handlade om, och att Sand dÀr kanske aviserade slutet pÄ deras relation, nÀr hon inte lÀngre accepterade hans humörsvÀngningar och dÄliga lynne. (Enligt Sand sjÀlv var dock allt i boken fiktion.) Om Chopins beteendeförÀndringar, misstÀnksamhet och vredesutbrott hade samband med hans tuberkulos tas ocksÄ upp i biografin.
Radikala tongÄngar
Ăven om Chopin var konservativ i sin samhĂ€llssyn var han en nydanare i sitt musikskapande och förde pĂ„ sĂ„ vis in radikala tongĂ„ngar i julimonarkins salonger i Paris. I Chopin's funeral berĂ€ttar Eisler om mĂ„nga av hans kompositioner pĂ„ ett kunnigt och intressevĂ€ckande sĂ€tt. Hon ger ocksĂ„ flera exempel pĂ„ Chopins för sin tid avancerade tonsprĂ„k. Han utgick till stor del frĂ„n sitt polska arv och en traditionell struktur till exempel i folkdansÂernas mazurkor â ordet kommer av den polska provinsen Mazur. Men i de gĂ€ngse formerna lade han in originella idĂ©er, tonartsbyten och kromatik som pekade framĂ„t i musikÂhistorien â till exempel mot Wagner.
JÀmförde kompositioner
I Chopins musik fanns "ett samspel mellan tradition och innovation", som Liszt en gĂ„ng uttryckte det i en recension â nĂ€r de fortfarande var vĂ€nner. DĂ€r finns alltid en spĂ€nning mellan dissonans och behag. Eisler nĂ€mner att Chopin och Delacroix sinsemellan kunde Ă€gna sig Ă„t att till exempel jĂ€mföra konturer, toner och halvtoner i Chopins kompositioner med linje och fĂ€rgskalor i Delacroix mĂ„lningar, en "blue note" hos kompositören kunde stĂ€llas mot ett violett strĂ„kdrag hos mĂ„laren.
Krotosl mot kollegor
Flera efterkommande kompositörer har lÄnat frÄn Chopins musik, till exempel finns spÄr av hans Barcarolle op 60, med dess djÀrva harmonier, hos Brahms, Debussy och Mahler. Chopins egen stora inspirationskÀlla var klassiker som Mozart och Haydn, och han inledde sina dagliga pianoövningar med att spela ur Das Wohltemperierte Klavier av Bach. Han var mycket kritisk mot samtida kompositörer, till exempel mot Schumann, som ÀndÄ var den som i en recension av Chopins musik skrivit: "Hatten av mina herrar, ett geni!" DÀremot Àlskade Chopin det melodiska flödet hos operakompositören Bellini, nÄgot som ocksÄ Àr karaktÀristiskt för mycket av hans egen musik. Han och George Sand var flitiga operabesökare.
Trollband publiken
Chopin lĂ€r inte ha varit svag för Schubert â som Sand dĂ€remot dyrkade â och som i likhet med honom sjĂ€lv var en frĂ€mling i tillvaron. I sonaten för cello och piano i g-moll op 65, som Ă€r det enda stycke Chopin komponerat för annat instrument Ă€n piano, citerar han dock det inledande temat i Schuberts sĂ„ngcykel Winterreise, om den frĂ„n kĂ€rleken bannlyste vandraren. Eisler tolkar sonaten som Chopins klagan över sitt utanförskap och hör i instrumentens stĂ€mmor tvĂ„ röster som inte nĂ„r fram till varandra.
Att Chopin trollband sin publik nÀr han spelade i salongerna och vid nÄgra enstaka "offentliga" konserter Àr allmÀnt bekant. Hans fenomenala anslag och fingersÀttning, som ofta gjorde pedal överflödig, har omvittnats. Men ocksÄ hur vemodet och smÀrtan i hans musik kunde tala till mÀnniskornas innersta.
Pianots utveckling
Efter februarirevolutionen 1848 och Chopins död var det slut med "hovkonstnĂ€rerna" hos den franska och polska adeln i Paris, dĂ€r han hade rört sig som fisken i vattnet. En bidragande orsak till att Chopins musik sĂ„ smĂ„ningom spriddes till en allt större publik var den explosionsartade produktionÂen av pianon, till exempel frĂ„n Pleyels pianofabrik, och Chopin medverkade i hög grad till att utveckla det nya pianots möjligheter. Hans mazurkor till exempel var mycket populĂ€ra bland amatörpianister, som var storkonsumenter av hans noter. Det ligger en viss ironi i att han pĂ„ sĂ„ vis faktiskt medverkade till "en musik för alla", vilket förstĂ„s Ă€r en sanning med modifikation.
Skattkammare för pianister
I Benita Eislers rika bok Chopin's funeral finns Ätskilligt mycket mer Àn ovanstÄende nedslag att hÀmta för den som intresserar sig för Chopins musik och den epok han levde i. För pianister pÄ olika nivÄer torde den vara en skattkammare med sina initierade och inspirerande beskrivningar av kompositionerna. Pianopedagoger har sÀkert behÄllning av att lÀsa om Chopins genomtÀnkta pedagogiska grundsyn, dÀr ett koncentrerat lyssnande pÄ det egna spelet stod i centrum och likasÄ hans betoning av att tekniken aldrig fick vara ett sjÀlvÀndamÄl utan alltid mÄste stÄ i tolkningens tjÀnst. Goda böcker om klassisk musik Àr en bristvara i Sverige.
Det Àr bara att hoppas att den vÀldokumenterade och spÀnnande Chopin's funeral snart finns översatt till svenska.