Mångfasetterat om omaka par
Två komplicerade konstnärsnaturer och deras spänningsfyllda liv under den så kallade julimonarkin i Paris står i fokus i en ny biografi av Benita Eisler. Boken torde vara en skattkammare för musiker, men kan också läsas som en fängslande roman, skriver Ingar Gadd.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Benita Eisler: Chopin's funeral (Abacus)
I sommar är det 200 år sedan den radikala franska romanförfattarinnan och journalisten George Sand föddes. Hennes relation med den polskfödde kompositören Frédéric Chopin står i blickpunkten i en nyutkommen biografi av den amerikanska författarinnan Benita Eisler, Chopin's funeral. Den utspelar sig huvudsakligen under Chopins landsflykt i Frankrike mellan 1831 och 1849, en tid som sammanföll med den så kallade julimonarkin, och bygger på vittnesmål från samtida, till exempel målaren Delacroix, som var en nära vän till Chopin, och på brev och recensioner. Eisler blandar liv och musik med stor berättartalang och karaktäriseringskonst vilket gör att man läser denna väl underbyggda dokumentär precis som en fängslande roman.
En statsmans begravning
Bokens titel syftar på det inledande kapitlet där vi befinner oss i Paris i oktober 1849 framför Madeleinekyrkan och får bevittna hur folkmassan trängs för att få en glimt av Chopins storstilade begravning dit mellan tre och fyra tusen (!) gäster var inbjudna. Denne den mest private av alla konstnärer fick en statsmans begravning. Napoleons gravsättning i Invaliddomen några år dessförinnan är enligt Eisler närmast att betrakta som en generalrepetition ? Vid båda tillfällena uppfördes Mozarts Requiem och i Madeleinekyrkan fick de kvinnliga sångarna sjunga dolda av draperier sedan ett specialtillstånd hade utverkats för att kvinnor över huvud taget skulle få sjunga i kyrkan.
George Sand en viktig del
Vid Chopins gravsättning på Père Lachaise-kyrkogården saknades George Sand, som brutit med honom kort tid före hans död. Det är mot bakgrund av detta omaka pars spänningsfyllda liv tillsammans och de sociala och politiska förhållandena i Paris under julimonarkin som en fascinerande bild av Chopin och hans musik träder fram i Eislers bok: den dubbelbottnade personligheten, den geniale kompositören och pianisten och den intressante pedagogen. Men boken handlar nästan lika mycket om George Sand och man kan undra hur mycket som funnits av den sjuklige och lynnige Chopins musik i dag utan hennes energi och omsorg.
Ingen aktivist
Styrkan i Eislers bok är bland annat att man får en mer mångfasetterad bild av och en fördjupad kunskap om dessa komplicerade konstnärsnaturer. Chopin brukar få personifiera den romantiske konstnären, och som sådan tonar han också fram på en berömd målning av Delacroix, men han var i verkligheten allmänt föraktfull mot tidens romantiska strömningar. Delacroix uppskattade han dock.
Även om Chopins polonäser ofta har uppfattats som maning till uppror var han själv ingen revolutionär aktivist. Han var patriot och lojal med radikala polska vänner, men den förmente revolutionären Chopin var enligt Eisler rädd för alla förändringar och närmast reaktionär.
Omaka konstnärspar
George Sand var politiskt radikal och skrev sina romaner och pamfletter med oförtruten energi i ett rasande tempo nätterna igenom för att försörja familjen — allt höll uppenbarligen inte måttet — medan hans kompositioner var resultatet av en oerhörd perfektionism. Han slösade och levde som en dandy i lyx i salongerna, oftast understödd av någon beundrande mecenat, även om han tjänade en hel del på sina pianolektioner. (Eisler diskuterar bland annat vad som låg bakom brytningen mellan paret och anser att ett skäl var att Sand inte stod ut med att Chopin genomskådat hennes misslyckande som mor. Hon föreföll ha hatat sitt "monster till dotter" och dyrkat sin son.
Ren fiktion enligt Sand
I nyckelromanen Lucrezia Floriani från 1846 har hon skildrat ett omaka konstnärspar där misstro och avståndstagande breder ut sig. Enligt den chockerade Delacroix förstod inte Chopin att det var hans eget förhållande med Sand som boken egentligen handlade om, och att Sand där kanske aviserade slutet på deras relation, när hon inte längre accepterade hans humörsvängningar och dåliga lynne. (Enligt Sand själv var dock allt i boken fiktion.) Om Chopins beteendeförändringar, misstänksamhet och vredesutbrott hade samband med hans tuberkulos tas också upp i biografin.
Radikala tongångar
Även om Chopin var konservativ i sin samhällssyn var han en nydanare i sitt musikskapande och förde på så vis in radikala tongångar i julimonarkins salonger i Paris. I Chopin's funeral berättar Eisler om många av hans kompositioner på ett kunnigt och intresseväckande sätt. Hon ger också flera exempel på Chopins för sin tid avancerade tonspråk. Han utgick till stor del från sitt polska arv och en traditionell struktur till exempel i folkdansernas mazurkor — ordet kommer av den polska provinsen Mazur. Men i de gängse formerna lade han in originella idéer, tonartsbyten och kromatik som pekade framåt i musikhistorien — till exempel mot Wagner.
Jämförde kompositioner
I Chopins musik fanns "ett samspel mellan tradition och innovation", som Liszt en gång uttryckte det i en recension — när de fortfarande var vänner. Där finns alltid en spänning mellan dissonans och behag. Eisler nämner att Chopin och Delacroix sinsemellan kunde ägna sig åt att till exempel jämföra konturer, toner och halvtoner i Chopins kompositioner med linje och färgskalor i Delacroix målningar, en "blue note" hos kompositören kunde ställas mot ett violett stråkdrag hos målaren.
Krotosl mot kollegor
Flera efterkommande kompositörer har lånat från Chopins musik, till exempel finns spår av hans Barcarolle op 60, med dess djärva harmonier, hos Brahms, Debussy och Mahler. Chopins egen stora inspirationskälla var klassiker som Mozart och Haydn, och han inledde sina dagliga pianoövningar med att spela ur Das Wohltemperierte Klavier av Bach. Han var mycket kritisk mot samtida kompositörer, till exempel mot Schumann, som ändå var den som i en recension av Chopins musik skrivit: "Hatten av mina herrar, ett geni!" Däremot älskade Chopin det melodiska flödet hos operakompositören Bellini, något som också är karaktäristiskt för mycket av hans egen musik. Han och George Sand var flitiga operabesökare.
Trollband publiken
Chopin lär inte ha varit svag för Schubert — som Sand däremot dyrkade — och som i likhet med honom själv var en främling i tillvaron. I sonaten för cello och piano i g-moll op 65, som är det enda stycke Chopin komponerat för annat instrument än piano, citerar han dock det inledande temat i Schuberts sångcykel Winterreise, om den från kärleken bannlyste vandraren. Eisler tolkar sonaten som Chopins klagan över sitt utanförskap och hör i instrumentens stämmor två röster som inte når fram till varandra.
Att Chopin trollband sin publik när han spelade i salongerna och vid några enstaka "offentliga" konserter är allmänt bekant. Hans fenomenala anslag och fingersättning, som ofta gjorde pedal överflödig, har omvittnats. Men också hur vemodet och smärtan i hans musik kunde tala till människornas innersta.
Pianots utveckling
Efter februarirevolutionen 1848 och Chopins död var det slut med "hovkonstnärerna" hos den franska och polska adeln i Paris, där han hade rört sig som fisken i vattnet. En bidragande orsak till att Chopins musik så småningom spriddes till en allt större publik var den explosionsartade produktionen av pianon, till exempel från Pleyels pianofabrik, och Chopin medverkade i hög grad till att utveckla det nya pianots möjligheter. Hans mazurkor till exempel var mycket populära bland amatörpianister, som var storkonsumenter av hans noter. Det ligger en viss ironi i att han på så vis faktiskt medverkade till "en musik för alla", vilket förstås är en sanning med modifikation.
Skattkammare för pianister
I Benita Eislers rika bok Chopin's funeral finns åtskilligt mycket mer än ovanstående nedslag att hämta för den som intresserar sig för Chopins musik och den epok han levde i. För pianister på olika nivåer torde den vara en skattkammare med sina initierade och inspirerande beskrivningar av kompositionerna. Pianopedagoger har säkert behållning av att läsa om Chopins genomtänkta pedagogiska grundsyn, där ett koncentrerat lyssnande på det egna spelet stod i centrum och likaså hans betoning av att tekniken aldrig fick vara ett självändamål utan alltid måste stå i tolkningens tjänst. Goda böcker om klassisk musik är en bristvara i Sverige.
Det är bara att hoppas att den väldokumenterade och spännande Chopin's funeral snart finns översatt till svenska.