Mannen bakom ögonblicken

Omslaget till Sten Rylanders Nelson Mandela – tolerans och ledarskap domineras av fotografen Dave Hogans porträtt.

En globalt välbekant bild av mannen som är en av ytterst få som lever upp till något slags djupare innebörd av begreppet ”ledargestalt”, en man om vilken vi kan använda annars medialt uttjatade ord som ”ikon” och ”legend” utan att det verkar överdrivet eller löjligt.

En av förtjänsterna med boken är att den kompletterar denna symbolladdade bild med en faktaspäckad skildring av Mandelas liv och sammanhang. Inte så att det förtar hans storhet, tvärtom, det slags profana helgonförklaring som vi annars brukar nöja oss med när det gäller Nelson Mandela är det som riskerar att sentimentalisera och, faktiskt, osynliggöra både personen och politikern.

Diplomaten, förre Sida-chefen och Uppsalabon Sten Rylander med decenniers erfarenhet av arbete i Afrika, inleder med en historielektion, han börjar från 1600-talet då inbyggare från Nederländerna skapade konflikter med befolkningen i nuvarande Kapstaden. Vi påminns i detalj om den brittiska kolonialmaktens hänsynslösa exploatering av naturresurser och människor, om Boerkriget 1899-1902 mellan britterna och ättlingar till 1600-talets ”settlers”, fiender som efter krigets slut kunde förenas i skräck för den svarta majoriteten och i sin ohyggligt effektiva strävan efter vit makt.

När Boerkriget var slut skrevs också en native policy, ett dokument som hävdade de vitas överlägsenhet över andra raser, formuleringar som skulle komma att göras till officiell politik genom införandet av apartheid 1948.

Nelson Mandela föds 1918, son till en klanledare i provinsen Transkei. Han fick namnet Rolihlahla, men när han börjar i missionsskola byts det ut mot Nelson, efter den brittiske amiralen lord Nelson. Som vuxen låter han sig högst frivilligt inspireras av en annan brittisk storhet, Winston Churchill, och i den egna biografin beskriver Nelson Mandela sig som ”något av en anglofil”, han hatar visserligen brittisk imperialism, men ”i många avseenden är engelsmannen min idealbild av en gentleman”.

Detta anglofila kan absolut sägas vara en detalj i berättelsen om Nelson Mandelas liv relaterat till Sydafrikas historia, ANC:s frihetskamp och seger och en initierad genomgång av Sveriges stöd till ANC.

Samtidigt är det just sådana detaljer som ger personskildringen i Rylanders bok konturer och komplexitet och som väcker frågor. Frågor som blir besvärande, inte för Mandela, utan för mig som läsare: Är det inslaget av brittisk gentleman som i någon mån bidragit till att ”vi”, den vita västvärlden, så till den grad kunnat göra Nelson Mandela också till ”vår” hjälte? Eller beror det på att han sedan länge är ”ofarlig”, en gammal, vis man, bortom all samhällsomstörtande verksamhet? Kan vi genom att uppehålla oss vid de enklaste komponenterna i framgångssagan Mandela slippa tänka på att det sällan finns sådant som lyckliga slut, relaterat till politiskt förtryck? Att det verkar finnas något slags automatik i att forna frihetskämpar som kommer till makten raskt tar till sina tidigare förtryckares metoder. Med Mandela som undantag.

Eller kunde han bli det undantaget inte bara på grund av sina egenskaper, utan därför att han satt fängslad i nästan 30 år? Han får betala ett fruktansvärt personligt pris, men kunde också, likt liksom Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi, förlänas en upphöjdhet genom frånvaro från den politiska vardagen.

Det är alltid, inte minst för medier, frestande att uppehålla sig vid de känslosamma, spektakulära, så kallade historiska ögonblicken. Vid sådant som Mandelas frigivning från Robben Island eller det egyptiska folkets seger på Tahrirtorget.

Och så mycket svårare för omvärlden att bibehålla intresset och engagemanget, när ögonblickets jubel tystnat och det visar sig att också Egypten efter Mubarak slår ned mot yttrandefrihet. Eller när det ANC som Mandela ledde till seger och sydafrikansk demokrati nu förknippas med maktfullkomlighet och korruption.

Sten Rylanders bok är något helt annat än den känslosamma, tillfälliga uppmärksamheten. Han skriver förvisso om ett antal ”historiska ögonblick”, men på saklig diplomatprosa sätts dessa in ett större sammanhang, Nelson Mandelas och andras långa kamp mot apartheid, för frihet och demokrati.

Till sist är det bara att beklaga att denna utmärkta bok har utsatts för förlagets nonchalans i form av bristande korrekturläsning och att läsningen därmed störs av omkastade bokstäver och andra uppenbara slarvfel.