Människans största olycka

"Det är ingen ordning på den här berättelsen. Det är ingen ordning på tiden. Kronologin bryter samman." Raderna syftar på det svåracceptabla faktum att föräldrar ibland överlever sina barn; tvingas gå på deras begravningar och sedan hålla till godo endast med minnet av deras alltför korta liv. Plötsligt stämmer inte psalmens ord: "släkten följa släktens gång". Kronologin är bruten.

I sin andra roman, Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka (ett citat ur Bohumil Hrabals bok En alltför högljudd ensamhet) berättar Helena von Hofsten om just ett av dessa undantag från den vanliga ordningen. En liten pojke vid namn August dör från sin familj endast sju månader gammal. Som vilken nybliven förälder som helst har hans mamma under den första tiden fört dagbok över hans olika utvecklingssteg: lyfter på huvudet, sitter själv, leker tittut...
Efter hand noterar hon också begynnande sjukdomstecken och sin egen tilltagande oro; hur sonens liv byggs upp och bryts ned, samtidigt. Innan han har hunnit fira sin första jul är August borta. Men hans mamma upphör inte för den skull att vara mamma. Kring denna identitetsproblematik kretsar boken: hur skall man förhålla sig till mammarollen sedan man har mist sitt barn?

Perspektiven i denna bok är uteslutande kvinnliga: en av jagberättarna heter Laura och är den dödes åldrade lillasyster. Huvudpersonerna är hon själv, hennes mor - således mamman till August - och hennes vuxna dotter Hedvig som har vänt henne ryggen. Vad som knyter ihop dessa öden är inte endast släktskapsbanden, utan även kvinnornas ensamhet och längtan efter varandra.
Berättarsituationen är sådan att Laura som är författare till yrket har läst sin mors dagboksanteckningar från tiden med August och beslutat sig för att ge ut dem i bokform. Det är alltså dessa notiser som läsaren tillåts ta del av parallellt med Lauras egen berättelse om sitt liv. Hofstens bok rör sig följaktligen på två tidsplan och mellan två olika "jag". Övergångarna mellan dessa skilda nivåer är inte alltid uppenbara. Men så är det ju heller "ingen ordning på den här berättelsen". Den något röriga dispositionen kan om man så vill ses som ett av uttrycken för hur tillvarons naturliga kronologi havererar då en ung människa dör.

Boken skall bli Lauras sista skrivprojekt och kanske det sista som hon alls företar sig. Hon är nämligen i färd med att avveckla sitt liv. Det är många år sedan hon skilde sig och tio år sedan hon senast hörde av sin dotter som hon alltid har haft ett distanserat förhållande till. Vännerna har slutat ringa sedan hon under lång tid konsekvent har avvisat deras kontaktförsök. Hennes stora hus står tomt och tyst och hon uppehåller sig numera endast i sovrummet. Som läsare associerar man från dessa outnyttjade rum till Augusts tomma barnvagn som tilläts stå kvar i tamburen långt efter det att han själv gått bort. Lillasyster Laura förmådde aldrig fylla ut tomrummet efter hans död, och själv tycks hon ha gjort föräldrarnas saknad till sin.
I skrivande stund är berättaren således, liksom en gång sin egen mor, en barnlös mamma, medan dottern Hedvig i sin tur har vuxit upp med en bortvänd mor och därmed i viss mening är ett moderslöst barn. Det tycks som om bokens huvudpersoner är oåterkalleligt fångna inom dessa spegelförhållanden och Hofsten låter Laura, som enda möjliga utväg, omsorgsfullt förbereda ett självmord.

En styrka i romanen är naturskildringarna. Lågmält och jordnära reflekterar de människornas ödesdramer. Men för övrigt är det som om författaren inte fullt ut har vågat förlita sig på sitt eget språk och sin gestaltningsförmåga. Dels kantas boken av en lång rad citat av författare som Tranströmer, Atwood, Shaw med flera, som skildringen skulle ha klarat sig lika väl förutan. Dels kränger bildspråket mellan å ena sidan det mycket söta och å andra sidan det mycket mörka. Den känslosamma tonen och ibland övertydliga symboliken fjärmar mig från bokens ämne som är så djupt tragiskt i sig självt.

Människans största olycka

Helena von Hofstens bok behandlar med ibland övertydlig symbolik det djupt tragiska i att mista ett barn, skriver Maria Wennerström Wohrne.