Det är inte särskilt förvånande att den finlandssvenska författaren Philip Teirs debutroman Vinterkriget redan är såld till England. Teirs berättelse om en krisande övre medelklassfamilj i Helsingfors känns utpräglat anglosaxisk. Sympatiska kioskvältare som Nick Hornby och David Nicholls, som är bra på mjuka cliffhangers och ofta skriver habil och opretentiös brukslitteratur, kunde vara uppenbara förebilder, även om jag misstänker att Teir har högre ambitioner än så.
Om Woody Allen gjorde en film i Helsingfors skulle sociologen Max Paul, en av Teirs fyra huvudpersoner, kunna dyka upp. Den lätt grånande professorn, på 90-talet rikskänd efter en studie om det finska folkets sexvanor, är på väg att fylla sextio och sliter halvhjärtat med ett verk om en av den finländska sociologins fäder.
Förhållandet till hustrun Katriina, administrativ chef på mellannivå i den finska sjukvården och ett socialt lejon, har gått i stå och när en tidigare, trettio år yngre, student vill göra ett födelsedagsporträtt för en stor kvällstidning anar man vart det barkar. Parallellt med de resignerat trätande makarna får vi följa döttrarna Helena och Eva, som befinner sig på var sin sida om det diffusa streck som brukar markera att det definitiva vuxenlivet har tagit sin början. Den förstnämnda lärare med två små barn, renoverad gård och en man som plötsligt inser att han saknar sina gamla vinylskivor. Den senare schablonvilsen och konststuderande i London.
På vägen mot den väntade upplösningen smygs små episoder ur de respektive familjemedlemmarnas liv elegant ihop. Philip Teir är, som han tidigare också visat både som poet och novellförfattare, bra på att fånga vardagens på en gång knappt synbara men ändå dråpliga komik. En hamster trampas ihjäl under ett samlag, en parmiddag som ska leda till romans blir i stället en förbrödrande ”bromance”, den trevliga familjekryssningen utmanar livslusten och personalen på it-avdelningen verkar vara från en annan planet.
Intensiteten i berättelsen varierar lite mer än det är meningen. Philip Teir kommer snabbt nära de äldre huvudpersonerna. Att hitta tonen hos den yngsta dottern Eva tar lite längre. I beskrivningen av de vilsna konststudenterna som stampar på stället trots att de närmar sig trettio uppstår en alienation som gissningsvis bottnar i att Teir själv är något av en sinnebild av aktiv målmedvetenhet. Vid blygsamma 33 har han hunnit skriva tre böcker, varit redaktör för ytterligare ett par och dessutom suttit rätt länge som kulturchef på den finländska institutionen Hufvudstadsbladet. Men det ger sig, och mot slutet av romanen följer alla fyra berättarspår ett fint flöde.
Vinterkriget innehåller dessutom en berättelse om en tynande finlandssvensk kultur, som möjligen undgår en svensk läsekrets som inte inser betydelsen av att Katriina är en finsk helsingforsare medan Max kommer från finlandssvensk landsbygd. Här finns intressanta spänningar och roliga karaktäriseringar, som beskrivningen av Max framlidne far som en ”paradoxal kombination av småborgerlig finlandssvensk elitism och landsortspräglat mindervärdeskomplex.”
Vinterkriget når kanske inte de höjder som titeln, hämtad från Finlands ärorika motståndskrig mot en sovjetisk övermakt, lovar. Även om kvaliteten finns där. Teir vill också säga något om två generationer som har mötts i medelklasspyramidens topp, de äldre på väg upp, de yngre på väg ned, men ärendet förblir dunkelt. Men det spelar kanske mindre roll. Vinterkriget är en roman som vill bli läst, och som läsare vill jag fortsätta läsa.