Människovård och rättigheter

Förre professorn i psykiatri i Linköping, Gerdt Wretmark, gav 2001 ut en första del av sina memoarer (Minnen, broar), recenserad i UNT februari 2001, med slutomdömet att man gärna ville läsa mer av denne kloke och humane människovårdare. Tyvärr avled han 29 december 2001 men hade dessförinnan hunnit avsluta manus till den bok, som hans hustru nu postumt utgivit under titeln Mötesplatsen. Den handlar till stor del om författarens omfattande internationella engagemang och erfarenheter.Han har i internationella psykiaterorganisationer lagt ned stor möda i arbetet för en human psykiatri, som inte missbrukas för politiska syften.Boken börjar med att berätta hur Wretmark som nyutnämnd chef för psykiatriska kliniken i Linköping tillbringar vintern 1956 i London för att vid dess ledande psykiatriska klinik The Maudsley komplettera sin kompetens med psykoanalytisk teori och metodik. Han hade redan föregående år arbetat där och föreläst om psykosomatisk medicin, sedan han disputerat på magsårets psykiatri. Hans arbete där bestod i samtalsbehandling med patienter, ofta invandrare.Sjukhuset gav psykiatrisk utbildning till många läkare från olika länder och umgänget över alla etniska gränser var stimulerande. De engelska poliserna, bobbies, får i förbigående ampla lovord, obeväpnade, vänliga, av alla respekterade och t o m älskade, alltid beredda att hjälpa, även med okonventionella medel.En tvångsfri vårdFörfattaren berättar om många återbesök i England, dess kultur och humana människosyn, som också präglat den engelska psykiatrin. En av dess reformatorer, Macmillan, öppnade det tidigare stängda sjukhusets dörrar och tog bort allt tvång med utmärkt resultat för vården.Wretmark blev i Sverige pionjär för den tvångsfria psykiatrins nära samarbete med socialvården och en fostran av personalen till en humanistisk människosyn. Han startade också ett behandlingshem utanför sjukhuset, Vårgård, som gav en god avlastning för sjukhuset. Det borde ha följts av liknande initiativ på andra håll i landet, men det har tyvärr uteblivit. En av de stora bristerna i den s k psykiatrireformen.Ett avsnitt i boken handlar om möten bakom järnridån. Det har funnits en önskan från psykiatrer i Sovjet, Tjeckoslovakien m fl östländer om en närmare kontakt med västerländsk psykiatri, men den ledande sovjetiska företrädaren, professor Snezhnevsky, som ofta medverkat vid internationella kongresser, har hållit en hård hand över den sovjetiska vården och forskningen och har vidgat diagnosen schizofreni så att alla avvikelser från den politiska ideologin kunde inrymmas där och motivera tvångsintagning på sinnessjukhus.Patientens valfrihetDet har varit en följetong i de psykiatriska världskongresserna att formulera riktlinjer utan att stöta ut ryssarna ur samarbetet. Det arbetet kulminerade i Hawaiideklarationen 1977 från den kongress, där Wretmark höll i ordförandeklubban och svensken Clarence Blomquist spelade en central roll.Deklarationen, som ordagrant återges i boken, antogs unisont och betonar patientens valfrihet och självbestämmande och minsta möjliga användande av tvång. "Psykiatern får aldrig utnyttja sina kunskaper och färdigheter till skada för enskilda individer eller grupper".Efterlevnaden bl a i Sovjet har varit bristfällig och dess psykiatriska förening har begärt sitt utträde ur världsorganisationen (WPA). Boken ger många exempel på konflikter under denna tid och ger exempel på dem som vågat trotsa sitt hemlands politiker och poliser med bistra resultat som påföljd.Ett avsnitt av boken berättar om Hanna, en polsk judinna, vilken som barn varit fånge i Treblinka och Auschwitz, men av en lycklig slump räddats till livet och kommit till Sverige med Folke Bernadottes bussar och så småningom blivit anställd vid Linköpings psykiatriska klinik, där hon snabbt blivit en central gestalt, uppskattad och älskad av alla. Hennes historia berättas med många skrämmande detaljer och är en hel roman, denna gång med ett lyckligt slut.Detta var ett axplock ur denna fängslande bok, fylld av möten med intressanta personer och buren av det patos för en god och mänsklig vård, som kännetecknat Wretmarks hela livsgärning. Det är ett äreminne över denna gärning, som nu har fått komma i tryck.