Mänskligt manfall

Med sin genombrottsroman Vad jag älskade (2004) blev Siri Hustvedt i ett slag en författare som hos många av sina läsare belönas (eller beslås) med prefixet favorit. En favoritförfattare är inte alls detsamma som en uppskattad eller hyllad författare. Favoriten har kommit läsaren lite närmare inpå livet och att förläna någon titeln innebär ett underförstått löfte om att noggrant följa vederbörandes fortsatta produktion. För en författare är den här typen av ohämmad uppskattning förstås av dubbel natur. Trogna läsare är så klart en trevlig grej, de trogna läsarnas tydliga förväntningar kan däremot vara mer destruktiva.

I Vad jag älskade presterade Hustvedt en myllrande, intellektuellt imponerande men lättföljd prosa i en historia av det lågmält storslagna slaget. I uppföljaren, The sorrows of an american, försökte hon leva upp till förväntningarna och göra ungefär samma sak, men ? möjligen ? med ett lite sämre resultat än i genombrottet och de två tidigare romanerna. Och kanske är det därför hon gjorde ett mellanspel i essäistiken med Den skakande kvinnan för att sedan ge ut den lilla Sommaren utan män, som på många sätt är en atypisk Siri Hustvedt-bok. Att denna diskussion ens kan föras, gällande en författare som sedan prosadebuten 1992 inte har givit ut fler än fem romaner, säger i varje fall någonting om favoritförfattarens dilemma. För de läsare som håller henne högt finns det faktiskt en typisk Hustvedt-roman.

I Sommaren utan män är allting mindre än den trogna Hustvedt-läsaren förväntar sig. De myllrande irrspåren, de intellektuella utsvävningarna, tidsspannet, sidantalet. Allt tar mindre plats och där man förväntar sig att hon ska bygga i lager på lager använder hon här en förhållandevis rak och enkel struktur.

Sommaren utan män är en roman om att gå sönder och lappa ihop sig igen. Den medelålders, halvframgångsrika poeten Mia Fredricsen har, när sommaren tar sin början, precis sluppit ut från ett mentalsjukhus där hon hamnade efter ett oväntat sammanbrott i psykosens utmarker, framkallat av att hennes make, neurologen Boris, efter 30 års äktenskap vill ha en paus, som visar sig bestå i en fransk kvinna som jobbar i hans laboratorium.

I jakten på sitt hela jag återvänder Mia Fredricsen till sin lilla hemstad Bonden, där hennes 90-åriga mamma fortfarande bor, för att hålla i en sommarkurs i poesi för ungdomar. Som romanens titel försynt antyder möter hon under de månader romanen skildrar nästan uteslutande kvinnor, och jakten på det egna jaget blir ett möte med rad genusmasker som slumpas samman under paraplybegreppet kvinna.

I sina tonåriga elever möter hon ett obestämt utvecklingsled med stora gester. Fortfarande formbara i skarven mellan barn och vuxen, oskyldigt storögda men rustade med en otäck förmåga till utstuderad grymhet. I det stökiga grannhuset möter hon ett barn, fullt av möjligheter men redan drabbat av världen, och en tillhörande mamma som får representera en gigantisk värld som existerar utanför huvudpersonens intellektuella övre medelklassmiljö. I sin egen mamma och dennes väninnor på ålderdomshemmet möter hon tillbakablicken och den okuvliga viljan till livet. Och i den krumma men uppiggande Abigail, som i ett helt liv har skapat utmanande textilkonst i smyg, en trösterik spegling av sin egen ibland vacklande tro på konstutövande som plattform för existens.

Lyckligtvis blir den matriarkala sommaren inte ett biologistiskt utrop, utan snarare en färd genom ett persongalleri där rollerna är något som kläs utanpå det mänskliga. Krackelera, spackla över och gå vidare. Siri Hustvedt skriver egentligen alla människors historia, och kommer att fortsätta vara en favorit.